landkrabba

 

De senaste dagarna har solen skinit från en klarblå himmel men de nordliga vindarna har varit friska och i obevakade ögonblick har benmärgen frusit till is. Idag blåste det dock mindre så jag bestämde mig för att äta ute-lunch med mina små grabbar. Som jag sagt tidigare så har jag en väldigt låg ambitionsnivå. Det handlar om att komma ut, att ha kul, att allt löper på relativt smidigt. Så det fick bli varmkorv och äppleklyftor. Adam är korvoman så han klagade inte. Som ni ser på bilden så ville han bjuda igen så jag fick en kåsa full med sand...

 

När jag började packa ryggsäcken började båda barn gnälla. Jag funderade på om det var värt besväret. Skulle det verkligen bli en bra dag...? Pälsade på Samuel och sövde han i vagnen på balkongen. Ett gnälligt barn kvar. Det barnet är dock lätt att muta med lite äpple, några russin eller att helt enkelt rikta uppmärksamheten mot något annat typ har giraffen fått mat varvid han går och matar sin Duplo-giraff. Fiffig funktion.

 

Samuel skrek nästan hela bilresan, cirka 20 minuter. Han hatar att åka bil. Verkligen hatar. Återigen undrade jag om det var värt det. Väl framme på Ljungnäs, målet för utflykten så började båda gnälla igen. Fiska upp äppleburken och gunga lite på vagnen samtidigt som jag skar upp Adams korv. Så. Nöjda barn. Veva i mig en korv själv och sedan fixa mat åt Samuel. Han somnade sedan i vagnen en stund och Adam och jag kunde bygga sandslott med kåsorna.

 

Gick sen en tur för att kolla läget vart vi hamnat egentligen. Kalmarsundsleden gick förbi badplatsen där vi var. Söderut kom vi bara några hundrameter innan det tog stopp. Förbannade syskonvagn! Norrut kunde man dock gå hur långt som helst. Typ. Leden gick på bilvägen och jag gick några kilometer norrut bland skog- och åkerlandskap. Barnen sov i vagnen. Solen lyste. Fåglar sjöng och kossor råmade.

 

Nu sitter jag här hemma i soffan. Barnen sover sedan länge. De somnade tidigt båda två. Kinderna bränner fortfarande lite efter dagens överdos med solsken. Några fräknar börjar komma fram på näsan. Det var värt det. Helt klart. Att ensam göra utflykter med två såpass små barn som mina, Adam blir två år i juni och Samuel är fem månader, är lite av ett äventyr. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det är inte alltid glada miner. Men i slutändan blir det ju så bra ändå! Så länge ribban och förväntningarna ligger lågt så är det inga problem. Jag vet att den dagen kommer komma då barnen kommer hoppa jämnfota när de ser mig plocka fram dagtursäcken. Ju oftare den används desto snabbare kommer den dagen komma, eller hur?