Tankar kring att blogga
Sista tiden har jag fått ett antal, anonyma, kommentarer jag inte publicerat. Människor har undrat varför jag inte lägger ut bilder på Adam. De har frågat vad "felet" är. Felet är att jag inte vill. Felet är att jag inte vill lägga ut hans liv på nätet. Det tycker jag är upp till var och en förälder att bestämma vart man vill dra sin gräns och jag förstår inte varför människor då utgår från att något är fel. Fick även flera kommentarer på ett inlägg här om dagen där jag skrev att han inte går än. Kommentarerna var också av det slag att något måste vara fel. Jag har inte ens reflekterat över att det är "konstigt" att han inte går än. Han är 15 månader. Han har gott om tid att lära sig. Han var "sen" med att rulla runt, sätta sig upp och stå så jag hade faktiskt blivit mer förvånad över om han gått runt ettårsdagen.
Jag förstår hur du känner och det viktiga är att du skriver för din skull och känner dig bekväm med det. Jag brukar läsa men är dålig på att kommentera.
Man får nog täkna m en del "negativa" och frågande kommentarer. Det är ju liksom en del av bloggvärlden :) alla tycker/tänker inte likadant, det är ju en del av charmen. Så länge ingen är elak och nedlåtande tycker jag att det är ok. 15 månader är i te gammalt, det är långt i från alla som går då! Kanske dessa personer bara undrar, och inte är dömmande, det gäller nog att ta allt med en nypa salt också.
Jag brukar titta in här ibland! Mest för att det är intressant om att läsa hur du får ihop ett sjömansliv med ett familjeliv. Träffade min sjöman för drygt ett år sen och har funderat på hur man får ihop allt. Att läsa din blogg ger många svar! :-) Njut av lördagkvällen!
Jag kommer inte längre ihåg hur jag hittade dig men jag är numera en trogen läsare. Utan att alls känna dig verkar vi tycka om samma saker i flera sammanhang. Biografier, museer, friluftsliv är några exempel. Det är riktigt tråkigt att få tråkiga kommentarer, jag har dock varit förskonad. Det som är bra med bloggar är att det den ena tycker är trams, svammel och blahablaha tycker en annan är läsvärt! Det jag vill säga är att jag gillar dig och din blogg. Sluta för sjutton inte att blogga!
//Linnea, Mamma Vild
Du kan ju fixa lösenord på din blogg om du vill. Synd om du lägger ner bloggen. Kramen
Var o en måste nog utforma sin blogg utifrån egna behov. Och jag är inte säker på att man måste tänka allt för mycket på vad läsarna vill ha. Kanske mer på vad man själv vill skriva om. Jag uppskattar bloggar som inte är för hårt nischade med ett speciellt tema utan bloggar där jag möter "hela människor", bloggar som är lite varierade med vardagsliv kombinerat med lite djupare funderingar ibland. Och bilder någon gång ibland också. Men man måste verkligen inte lämna ut sina närmaste varken i bild eller text.
Och till sist, det här med att gå och krypa i vissa tidpunkter; det är helt individuellt! En del barn hittar en transportmetod som gör att det här med att gå blir inte så himla lockande. Adam tycker säkert att han tar sig fram på rumpan snabbt nog och väntar lite med att börja gå. Ett av mina barn kröp inte heller, inte förrän efter han börjat gå. Och han gick inte inte förrän han var 1 år och 6 månader. Men utvecklades helt normalt och har klarat sig bra i livet. Det är inte så himla noga med tidpunkter.
Sen tycker jag förstås att det vore himla synd om du lade ner din blogg, jag uppskattar den.
Jag hör nog till skaran läsare som hängt med sedan din start (tror), det var i vilket fall som helst innan Adam föddes som jag började läsa. Jag uppsakttar din blogg och ditt skrivande. Jag tycker om att läsa om dina tankar och funderingar kring vardag, livet i helhet och barnuppfostran. Jag hör till den lilla skaran som själv inte skulle lägga upp bilder på mina (förhoppningsvis) framtida barn. Jag förstår dig, jag uppskattar att du går din egen väg och inte bryr dig alltför mycket om andras tyckande....
Oavsett hur du väljer att göra så ska du veta att det är trevligt att titta in här!
Många kramar!