Saknad
Jag saknar många just nu. Sambon är ju självklart. När han är på jobb så är det lite av en konstant saknad. Det är värst de första dagarna men sen planar det liksom ut. Vi är vana att leva på det här sättet och jag vet att vissa tycker det är konstigt hur vi kan göra det men vi vet inget annat. Då är saknaden till min familj något helt annat. För det mesta så "saknar" jag dem inte. Missförstå mig inte, jag har väldigt bra kontakt med dem men jag går inte runt och tänker på dem hela dagarna. Det är drygt 12 år sedan jag flyttade hemifrån. Men vissa dagar, vissa perioder, så blir de 44 milen väldigt långt borta. Det vore så skönt att bara kunna gå, eller åka utan att resan tar åtta timmar, till mamma och pappa. Äta middag, dricka en kopp kaffe, titta på Adam som sitter i mormors knä. När det tar åtta timmar så åker man inte bara över på en kopp kaffe. Så jag får dricka mitt kaffe här i Kalmar, med Adam i mitt knä. Och det är ju inte helt fel det heller.
Kommentarer
Postat av: Maria
Känner igen det där precis. Saknar ju maken när vi är ifrån varandra men det är ju vid vana vid, värre nu med dottern. Men det där med familjen, min bor sex timmar bort och ibland saknar man det där att bara ses för middag eller fika än mer nu när jag fått barn. Hade velat ha dom närmre men jag saknar inte stockholm och det ska mycket till för att jag ska flytta uppåt igen.
Postat av: R
<3
Postat av: Inga M
Skype kanske vore en idé? Vi ska ta oss i kragen och få ordning på det nu igen, när vi har Bill i Stockholm, också så där drygt 40 mil.
Trackback
