landkrabba

 

Igår kväll tror jag att poletten trillade ner. Jag insåg att det är cirka tre veckor kvar till BF. Det som fick mig att inse var att jag för några minuter fick för mig att jag skulle föda barn inatt. Så vad hände? Ingenting egentligen. Med Adam kände jag aldrig av några förvärkar. En och annan sammandragning, magen blev hård som en boll, men det var det enda. Den dag värkarna började var jag övertygad om att det var förvärkar och det var till slut sambon som efter cirka fem, sex timmar av regelbundna värkar föreslog att jag skulle ringa förlossningen. Jag var så inställd på att gå över tiden, alla förstföderskor gör ju det. Så när det hela drog igång en vecka innan utsatt datum var jag helt oförberedd på det.

 

Igår kväll började jag känna lite värk i magen. Som mensvärk. Precis så som det kändes morgonen innan Adam föddes. Jag klämde och kände och funderade och började till och med packa BB-väskan. När jag pratade med sambon frågade han hur jag mådde. Bra tror jag. Jag vet inte. Bra svar. Precis det man vill höra av sin höggravida kvinna när man är på väg ut till riggarna. Men mensvärken försvann och ingen bebis har kommit så jag antar att det var förvärkar. Eller något annat. Hur som helst så ska bebis stanna i magen till åtminstonde nästa torsdag. Då är sambon hemma. Jag är dock ganska inställd på att gå över tiden. Eller. Antingen så kommer bebis inom den närmsta veckan, bara för att pappa inte är hemma. Eller så kommer jag gå över tiden två veckor, bli igångsatt och få uppleva en två dygns lång förlossning, bara för att pappa är hemma. Murphys lag.