landkrabba

 

När Adam föddes fick jag en trikåsjal av två vänninor. De hade läst att det var supertrendigt att bära sitt barn i sjal och tyckte väl att jag skulle bli en cool morsa. Jag var redan nyfiken på att bära i sjal och blev således överlycklig för den fina presenten. Var lite rädd att använda sjalen när Adam var nyfödd, han var ju så skör och ömtålig. Tänk om jag skulle ha sönder honom?! När han var cirka tre månader och huvudet var stadigt så började jag dock bära mycket, flera gånger per dag. Han gillade det. Jag gillade det. Och nu har vi ett nytt litet sjalbarn.

 

Samuel var bara några dagar gammal när jag testade att knyta upp honom. Han var nymatad, vaken, hade ren blöja och verkade vara på allmänt bra humör. Det tog fem minuter sen stensov han. Bra betyg. Det är ovant med trikåsjalen och knytningarna blir långt ifrån perfekta. Jag har aldrig burit i vaggposition innan men det ger sig. Träning ger färdighet som det så fint heter. Knyta trikåsjal är inte svårt och Samuel ligger bra men det får ju gärna se snyggt ut, att tyget ligger tight hela vägen över axlarna, att det ser bra ut på ryggen och så vidare. Tycker det är kul att han hittills verkar gilla sjalen. Att bära sina barn underlättar vardagen på så många sätt. Och det är mysigt! Samuel får inte samma närhet som Adam fick. Vi har inte tid at ligga på soffan från morgon till kväll och bara titta på honom. Kvällarna är "Samuel-tid". Självklart får han gos och mys däremellan men med sjalen kan jag få ha honom mot bröstet en timme eller två och samtidigt hinna vika tvätt, förbereda lunchen, plocka av på diskbänken, läsa för Adam och så vidare. Typiskt bra grej!