Fredagen den andre november vaknade jag runt klockan fyra. Jag kände att jag hade ont i magen. Ont som kom och gick. Trots att jag fött ett barn innan funderade jag på om det var förvärkar eller om det kunde vara början på förlossningen? Vid fem kände jag att "något" hände och när jag gick på toa förväntade jag mig att se att vattnet gått. Icke. Det var blod. Den morgonen fick ingen lugn start.
Väckte sambon. Adam vaknade. Ringde förlossningen. Rösten darrade. Händerna darrade. De frågade en massa saker och jag svarade så gott jag kunde, yrvaken och lite lätt livrädd. De lugnade mig, sa att det inte var någon fara och vi gick och lade oss igen. Sambon och Adam somnade, själv låg jag mest och buffade på bebisen för att känna att den fortfarande levde.
Dagen rullade på. Vi gick upp. Grabbarna klädde på sig, själv gick jag runt i pyjamas. Ska man föda barn behöver man inte klä på sig var mitt argument. Efter frukost satt jag mest i soffan, tittade på Arga Snickaren och andades igenom värkarna. På förmiddagen började jag må illa, det flimrade lite framför ögonen och jag kallsvettades. Trodde att jag hade fått havandeskapsförgiftning och ringde förlossningen igen. Bad om ursäkt för att jag var världens sjåpigaste omföderska. Återigen lugnade de mig, sa att det inte rörde sig om havandeskapsförgiftning i alla fall. Hepp.
Det blev lunch. Jag sörplade i mig lite yougurt, vad grabbarna åt minns jag inte. Trivdes bra med att sitta vid köksbordet och satt där och stirrade på en tomatfläck på duken. Efter lunch promenerade sambon bort med Adam till barnvakten och körde in bilen i lägenhetsområdet. Vid halv två började jag tröttna på att vara hemma. Var tredje värk började göra så ont att jag sa lite ajaj annars var det rätt lugnt. Men jag kände för att åka in till sjukhuset då det kändes tryggare att vara där.
Bilresan var ingen höjdare. Att åka över gupp gjorde ont. Att stanna vid rondeller och övergångsställen gjorde ont. Kullersten ska vi inte prata om. Ni som varit i Kalmar vet att det finns gott om kullersten i den här byn...
1420 skrevs vi in på förlossningen. De gjorde CTG och det var pest och pina att ligga där på rygg. När CTG'n var klar gick sambon och parkerade om bilen då vi stod på handikapplatsen precis utanför entrén. Under tiden underöskte barnmorskan mig och informerade mig glatt om att jag var fullt öppen?! Hur tusen gick det till? Jag var övertygad om att jag var världens sjåpigaste omföderksa och att de skulle skicka hem mig, trodde att jag max var öppen tre, fyra centimeter. Första tanken som dök upp i huvudet var "det var då själva fan, R är hemma men nu kommer han missa allt för att han är och parkerar om biljäveln!" Jag tror barnmorskan såg vad jag tänkte för hon sa att barnet skulle ner en bit till innan det var dags att föda fram det. Phu.
Sambon kom tillbaks och jag informerade honom om vad som var på gång. Vi ska föda barn. Typ nu. Sen gick det rätt snabbt. Jag fick testa lustgas och tyckte den var helt okej den här gången. Lustgasen och en brandvarnare i taket var vad jag fokuserade på. De försökte sätta venflon på mig precis när de första krystvärkarna kom. Som vanligt misslyckades det. Jag svor och var allmänt otrevlig. Undersköterskan klappade takten till en låt mot mitt ben. Jag svor och var allmänt otrevlig. De skulle badda min panna med kallt vatten. Vattnet var inte kallt. Jag svor och var allmänt otrevlig. Jag är rätt trevlig som person egentligen och var noga med att be om ursäkt i värkpauserna. Sen svor jag och var allmänt otrevlig igen.
Runt 1515 tog de hål på fosterhinnorna och 1532 kom en hal, slemmig, skrikande liten Samuel ut. Han var så fin. Så perfekt. Och det kändes så naturligt att se att det var en pojke. Allting gick så fort och jag har fortfarande svårt att förstå hur tusan jag kunde vara hemma under hela öppningsskedet. Hade för mig att det gjorde betydligt ondare, tyckte inte att det var så farligt den här gången. Det värsta var, precis som förra gången, när de skulle sätta venflon. Men det var en komplikationsfri förlossning, vi fick vår helt friska lilla fina pojke och jag var inte allt för sargad jag heller. Sen fick jag äta Ahlgrens bilar och var allmänt lycklig!
Om ni vill läsa om hur det gick till när Adam kom till världen har jag skrivit om det
här.