Saknar min familj
När jag var 16 år flyttade jag hemifrån. Det var ingen jätteflytt, 12 mil norr ut längs kusten. Det var en lagom flytt för en sextonåring. Det gick enkelt att åka hem på helgerna, för hem åkte jag ofta i början, och avståndet gjorde att saknaden inte blev så stor. När jag var 20 flyttade jag till Kalmar. En flytt på 45 mil. Det är åtta år sedan nu. Och det är först nu jag verkligen saknar min familj.
Självklart har jag saknat dem innan. Men inte så påtagligt som nu. Helt plötsligt har det blivit så uppenbart att de bor på långt bort. Vi kan inte bara åka dit på en eftermiddagsfika. När vi träffas är Adam väldigt restriktiv mot dem och när det har släppt ordentligt så är det dags att åka hem. Det är svårt. Min pappa säger ofta att vi borde flytta närmare. Jag vill inte flytta tillbaks till västkusten. Jag trivs så bra i Kalmar. Men han har ändå sått ett frö. De sista dagarna har jag funderat på vart på västkusten jag skulle kunna tänkas trivas. Om vi hamnar där igen så kommer vi aldrig hamna på ön men att komma 40 mil närmare hade gjort saken enklare.
Hela livet har jag alltid umgåtts med äldre människor. Människor som varit mycket äldre än mig själv. Jag har mest jobbat med äldre. Den man jag kom allra närmast under mina styrmansår på den blå båten var 64 när vi skiljdes åt. Jag saknar att ha äldre människor runt mig. Saknar de konversationer man kan ha. Saknar de råd man kan få. Saknar den hjälp man kan få.
Jag är ledsen idag.
Självklart har jag saknat dem innan. Men inte så påtagligt som nu. Helt plötsligt har det blivit så uppenbart att de bor på långt bort. Vi kan inte bara åka dit på en eftermiddagsfika. När vi träffas är Adam väldigt restriktiv mot dem och när det har släppt ordentligt så är det dags att åka hem. Det är svårt. Min pappa säger ofta att vi borde flytta närmare. Jag vill inte flytta tillbaks till västkusten. Jag trivs så bra i Kalmar. Men han har ändå sått ett frö. De sista dagarna har jag funderat på vart på västkusten jag skulle kunna tänkas trivas. Om vi hamnar där igen så kommer vi aldrig hamna på ön men att komma 40 mil närmare hade gjort saken enklare.
Hela livet har jag alltid umgåtts med äldre människor. Människor som varit mycket äldre än mig själv. Jag har mest jobbat med äldre. Den man jag kom allra närmast under mina styrmansår på den blå båten var 64 när vi skiljdes åt. Jag saknar att ha äldre människor runt mig. Saknar de konversationer man kan ha. Saknar de råd man kan få. Saknar den hjälp man kan få.
Jag är ledsen idag.
Kommentarer
Postat av: Ulrika
Precis som med saknaden efter sin sjöman så är det så olidligt tillåtet att sakna och vara ledsen över att man bor långt ifrån sin familj. Jag kan längta mig grön, blå och gredelin efter mina föräldrar och bröder. Visst har jag flyttat av egen fri vilja. Men man måste ändå få sakna dem man älskar. Ta hand om dig och hoppas att det känns bättre snart.
Postat av: Inga Magnusson
Oj så glada morföräldrarna skulle bli över att få ha sitt barnbarn nära! VArdagskontakten är guld värd, för båda parter tror jag. Saknar mina barnbarn oerhört mycket, de bor 100 mil bort i Umeå.
Trackback
