landkrabba

Innan vi fick Adam tog jag beslutet att gå iland för gott. Åren till sjöss blev inte särskilt många men de var roliga. Där och då. Att segla i dagsläget vore en helt annan femma. Eller ja, just nu är jag ju knappast fit for seaservice men ni kanske fattar. Jag tror jag kommer känna likadant efter att nästa barn är fött. Att jag inte vill segla. Och det är en skön känsla. Det vore mycket värre att känna att jag vill ut och att sambon och jag måste fixa och dona för att få livet att gå ihop. Kan båda föräldrar segla? Vems jobb är viktigast, vem skall gå iland? Och så den där pappaledigheten i Norge... Nej, att jag helt självmant känner att jag inte vill gör saker och ting så mycket enklare.

 

Med andra ord är jag inställd på ett jobb iland, jobba nine to five och sova i min egen säng när kvällen kommer. Dock funderar jag på det här med semester. Min sambo jobbar nu fyra veckor och är därefter ledig lika länge. Han har således semester halva året. Det är det normala när man jobbar till sjöss, ett så kallat ett-ett-system. Det känns som om vi aldrig hinner med allt vi planerat för de fyra veckorna. Fyra veckor går fort. Så jag undrar hur man i framtiden skall hinna med allt på ynkliga fem veckors semester?

 

Kanske har man ett annat perspektiv på saker och ting då? Nu vill vi hinna vara hemma under sambons ledigheter, bara bo i lägenheten. Jag kände likadant när jag seglade. Vissa ledigheter ville jag bara vara just ledig, bara ligga i soffan och känna att jag var hemma. När man är hemma och har ett liv uppbyggt kring rutiner kanske man inte har behovet av att vara hemma på samma sätt?

 

Mina ledigheter när jag seglade var just fem veckor. Vissa ledigheter hann jag inte ens packa upp väskan så jag undrar i mitt stilla sinne hur vi ska hinna med fjällvandring, Kolmården, besök på Västkusten, Ölands djurpark, grillkvällar och allt annat som hör sommaren till? Och detta med ett par, tre ungar?