landkrabba

Dag 26. Två dagar kvar till avmönstring. Och humöret har dalat, precis som väntat. Måndag eller tisdag före avmönstring känns allt sådär jäkla hopplöst. Jag är på dåligt humör utan någon som helst anledning. Jag orkar inte göra någonting. Tiden står stilla. Och ja, jag vet att den brukar göra det när man inte orkar ta för sig något. Det är mitt eget fel. Det finns inga fysiska hinder. Det är bara den där känslan. Den där känslan som är som en enda lång suck.

 

Jag funderar på vad känslan bottnar i. Är det så att krafterna är slut? Jag tror inte det. Jag tycker inte det är särskilt betungande att ensam dra runt verksamheten här hemma fyra veckor. Just den där dra-runt-verksamhet-biten hade jag klarat mycket längre om det hade behövts. Saknaden efter sambon är en annan grej och där går smärtgränsen kring fyra, fem veckor. Vi har testat betydligt längre perioder innan vi fick barn och det är inte värt det.

 

När jag seglade jobbade jag fem veckor, ledig fem. Dippen kom då dag 33 ombord. Sista lördagen. Fy fasen vad trist allt var. Kustresan började suga musten ur mig, att ha gått vakt fem veckor hade satt sina spår. Det fanns egentligen inget kul att se fram emot. Bara en jäkla massa jobb. Knyta ihop säcken, skriva avlämning, packa, städa. Samt vetskapen att dag 34 alltid spenderades i lastrummet med norra Europas sämsta stuveri. Bara en sån sak kan få vem som helst att tappa hoppet. Men dag 33 och 34 brukade passera relativt smärtfritt och på den 35e dagen tog jag min rosa väska och klev av rampen.

 

Dag 26 och 27 passerar alltid dom med. Det enda är att jag känner mig som en stor jäkla suck. Något annat är det egentligen inte. Och snart är det onsdag, dag 28, och ordningen är återställd. Ja, humöret också.