landkrabba

I augusti 2004 körde mina föräldrar mig till Kalmar. Jag hade blivit antagen som reserv till sjökaptensprogrammet och hade fått antagningsbeskedet på fredagen. På söndagen var vi på väg. Kåren hade ett boende som i folkmun kallades Flyget. Det var en gammal militärförläggning vid flygplatsen. Samma dag som jag åkte från Västkusten åkte M från norra Norrlands inland. Hon hade samma mål. Flyget och sjökaptensprogrammet. 

 

Vi fick dela rum, M och jag. En tredje tjej bodde också i samma rum men henne håller vi utanför det här. Vi hade inget gemensamt. M och jag fann dock varann. Vi drack sött sliskigt vin och levde ett hårt studentliv i tre veckor innan det var dags för första praktiken. Vi hängde upp lakan med silvertejp runt vårt fönster som saknade gardiner. Vi la en rutig kökshandduk på bordet i det sjaskiga köket. Vi färgade håret på fyllan och kladdade ner den redan skitiga tvättstugan.

 

Under utbildningen hängde M och jag i olika kompisgäng men vi hade ett speciellt band mellan oss och trots att vi inte umgicks ofta fanns vi där för varandra. Och finns där idag också. Nu för tiden umgås vi ofta. Jag kallar M för moster när jag pratar med barnen om henne. Hon var den jag ringde den dag jag förstod att Samuel skulle födas. Jag ska föda barn idag, kan du åka till Babyproffsen och hämta ett babyskydd? De har stängt imorgon. M satte morgonkaffet i halsen och har efteråt undrat hur jag kunde vara så lugn och konkret. Har man två minuters värkvila finns inte tid att småprata om vädret.

 

Egentligen är vi rätt olika. Vi kommer från olika bakgrunder, vi har olika intressen och vi är extremt olika till utseendet. När jag var gravid skämtade vi om att jag var en flodhäst och hon en giraff. Men på djupet är vi lika och kan prata om allt i timmar. Jag är glad att jag har en så fin vän, så nära geografiskt. Alla andra flydde Kalmar, vi blev kvar. Jag är glad att det var just hon som valde att stanna.