landkrabba

Adam var sex veckor när hans pappa mönstrade på. Då förstod han ingenting av vad som hände och jag märkte ingen som helst skillnad på honom. Livet kretsade kring sova och äta. Sambon arbetar ju efter principen fyra veckor ute, fyra veckor hemma. Fyra veckor för en annan är ju en överskådlig tidsrymd. För Adam borde fyra veckor motsvara ett ljusår eller två.

De sista gångerna R åkt har jag märkt att Adam blivit lite kinkig och gnällig de första dagarna efter avskedet. Jag försöker kompensera det genom massor av aktiviteter, normalt lever vi ett ganska lugnt och behagligt liv i mammaland. Men efter det märker jag ingenting. Han är som vanligt. Om han känner saknad så visar han det inte på ett sätt som jag förstår.

Varje gång R kommer hem är vi lite "nervösa". Hur skall Adam reagera? Kommer han gråta? Kommer han bli glad? Det börjar nu bli så tydligt att han känner igen sin pappa. Vi har märkt det de sista gångerna och det blir tydligare för varje gång. När Adam var tio veckor log han mot allt och alla och älskade den som gav honom mat. Livet var inte mycket svårare. Nu är han lite mer svårflirtad. Men med pappa är det inga problem. R kom hem natten till fredag. På fredag morgon bar jag in Adam i vårat sovrum, berättade att pappa var hemma. Jag satte ner honom i dubbelsängen, Adam ryckte lite i R's näsa och efter det var det inga som helst problem. Lycklig bebis, lycklig pappa, lycklig mamma.