landkrabba

I eftermiddag är det föräldraträff. Det är den första av tre som BVC anordnar. Vår gamla föräldragrupp från graviditeten sätts ihop igen och vi ska diskutera än det ena, än det andra. Jag har träffat samtliga i gruppen flera gånger efter att bebisarna kom så jag är inte så nyfiken. Faktum är att jag är besvärad.

Vår grupp har blivit rätt tight med ett undtantag. Jag. Okej, de allra flesta vill jag inte ha något större umgänge med. En av dem gillar jag riktigt mycket och vi träffas några gånger i veckan och jobbar på att hyvla bort våra fläsksvålar alternativt bygga på dem med diverse bakverk. Dock ser jag på Facebook hur mycket kontakt de andra har. Det träffas hit och dit. Det hängs på Öppna Förskolan. Maja frågar Stina om de ska träffas. Stina frågar Nina och Johanna. Nina hänger med Sara och Marie. Ni fattar. Och där någonstans står jag. Bortglömd.

Jag har gjort ett par försök. Frågat om det är någon som vill luncha. Någon som vill promenera. Ingen vill. Ingen har tid. Men när någon annan frågar då har de hur mycket tid som helst. Jag vet inte varför jag tar illa vid mig. Det är som sagt bara en som jag kan se bli en god vän och vi är redan på väg mot en fantastisk vänskap. Men jag undrar ändå varför de andra skyr mig som pesten. Är det för att jag är ironsik? Är det för att jag lägger ut knasiga bilder på Adam på Facebook istället för att skriva sjutton gånger per dag att jag älskar honom? Det tar jag lite för givet. Att man älskar sitt barn. Sin familj. Jag har inget behov av att skriva det för hela världen. Jag tycker det är roligare med bilder där han dregglat ner sin nya leksak, "dricker" BabySemp med sugrör eller sitter på en kanon.

Men nu är det snart dags att bege sig mot träffen så får vi se hur det känns. Är jag fortfarande gruppens outsider så orkar jag inte försöka mer. Då äter jag en stor portion mod till frukost någon dag och åker till någon av de andra öppna förskolarna i stan. Kanske finns det vettigare folk i stans norra eller södra delar...?