Är ett hej för mycket begärt?
Vid fem började Adam bli trött, han blir det. Hans natt börjar klockan sex. Då gaggade hon om det. Att det var väldigt tidigt att lägga sitt barn klockan sex. Att timmarna på kvällen var så mysiga tillsammans. Vi har hittat något som funkar för oss så fuck off! Vi pratade mat med BVC-sköterskan och jag frågade om skillnaderna mellan BabySemp 1 och 2. Hon mumlade om att hon minsann slapp att fundera på det eftersom hon ammade. Så fortsatte det.
Det trista är att de andra, vi var totalt bara fyra (tre och ett halvt) par där idag, föll in i samma mentalitet. Jag kände mig ignorerad. Jag kände mig liten och osäker. Jag kände mig som när jag gick på mellanstadiet och blev mobbad av så gott som hela klassen. På väg hem hade jag sällskap med ett av paren och det var jättetrevligt. Pappan är trevlig, mamman är trevlig när vi är ensamma.
Jag pratade med sambon när Adam var nattad. Tårnarna brände bakom ögonlocken. Jag kände hur jag darrade på rösten. Men jag bet ihop. Blev irriterad istället. De här människorna ska inte få några tårar från min sida. Det må vara dom, och speciellt den här bruden, som är jubelidioter men jag undrar ändå vad det är för fel på mig. Varför vill inte dom andra barnen leka med mig? Hej! Jag heter Anna och är 12 år. Över en natt började så gott som hela klassen mobba mig och jag vet inte varför. Det vet jag fortfarande inte. Sista året på mellanstadiet var ett helvete men det är en annan historia.
Men vilken jävla skitbrud alltså..och så dåligt av dom andra att bara hålla med. Hade jag vart där kan jag lova att jag hade "försvarat" dig å sagt att alla barn är olika.. har olika förutsättningar å man känner sitt barn bäst!!
Alltså... som du skriver så tyckte jag också att Lexie var lite extra kinkig förra gången han åkte.. i dag har jag faktiskt inte märkt något.. men då har vi också aktiverat oss typ hela dagen.
Dom märker säkert av något men anpassar sig rätt fort att så är fallet helt enkelt!! :)
kram
Hoppas verkligen att hon växer upp och blir uppträder lite vuxet! Så dålig stil så man tror knappt det man läser...
Ja, vad ska man säga - jag slutar aldrig att förvånas! Liksom du skriver, blev jag själv mobbad som "liten". Det hela höll egentligen på under hela grundskolan (värst under högstadiet), när jag började gymnasiet med ny skola och klass så slutade det hela. Detta har givetvis format den jag är idag. Jag går en kurs för tillfället som behandlar just kränkningar, mobbing, konflikthantering etc och detta har varit väldigt jobbigt för min del då mycket av de känslor man kände DÅ (förr) kommer tillbaka. Jag fungerar även som så att är det någon som beter sig likt den tjejen som du beskriver här så blir jag väldigt osäker. Vilket sådana personer säkert känner av!
Vissa människor måste bara "klanka" ner på andra för att sätta sig själv i en bättre sits, och det bästa är nog att ignorera dessa människor ELLER så är du VÄLDIGT framåt och ser vart det kan leda. Hälsa högt och glatt, ifrågasätt hennes kommentarer med t.ex. "Hur tänker du nu? Vad menar du med det?".
Jag vet att det är svårt och jag vet hur det känns. Många har svårt att förstå att jag - sociala Sandra - har varit mobbad, retad, trakasserad och utfryst...men innerst inne är jag emellanåt oerhört osäker fortfarande.
Kämpa på!
Många kramar till er!
På våran föräldragrupp fanns det en idiot. Jag gick dit EN gång. Mer än det var jag inte intresserad av. Gravidgruppen vi gick i var underbar, men den här, den var bara sååååå tråkig. Vi skulle presentera oss själva och jag och min kompis var en av de två första. Vi är rätt unga båda två, jag 18 och hon 21. Jag var gravid hela sista året av gymnasiet, det var tufft, men jag klarade det med toppenbetyg och älskar att vara en ung och pigg mamma. Sist av alla presenterade sig en tjej. Hon sa något i stil med "Jag har ju ett barn som är tio år nu och jag var ju rätt ung när jag fick honom. Jag måste bara säga att det är sååååå skönt att vara äldre nu. Jag har ett MYCKET större perspektiv på saker och ting och är mycket mer erfaren. Ser liksom saker i det stora hela och är inte så inskränkt som man lätt blir när man är ung. Tycker att jag har så mycket mer att ge min bebis nu!". Detta var alltså EFTER jag sagt att jag var 18 år. Din jävla fitta. Fuck you. Du vet INGET om mig och mitt liv annat än min ålder och att jag är mamma. Och en sak ska du veta, jag är inte som du, någonstans.
Åh vad jobbigt, kan tänka mig hur de måste kännts. :( Fattar nte vrfr människor nt bara kan vara trevliga, det är inte ens svårt.
