landkrabba

Adam har varit gnällig hela dagen. Inget har passat. Har han suttit i knät vill han ner på golvet. Väl på golvet vill han till babysittern. När inte den var kul så vill han till knät. Bärsjalen funkade en stund och i vagnen sov han gott under dagens långpromenad. Skönt. För oss båda. Nu under kvällen tyckte jag att han kändes varm och när nattblöjan åkte på hade han 37,9. Det är väl inte feber egentligen va? Har för mig att jag läst någonstans att 38+ är feber för bebisar men bevisligen mår han inte helt hundra. Efter sista flaskan med ersättning vid sex somnade stensomnade han mot mitt bröst. Mys.

En klar nackdel med att ha sin karl på andra sidan jorden, nåväl Nordsjön, är vid vissa stunder då katastroftänkandet slår in. När jag höll Adam i famnen kunde jag inte hjälpa att jag började tänka på worst case scenario. Tänk om det inte bara är en vanlig höstförkylning (vilket jag tror)? Tänk om det är något allvarligt? Tänk om han måste till sjukhus? Tänk om han måste opereras? Tänk att behöva ringa det samtalet. Höra en norsk röst och be han koppla mig till svensken ombord. Där sitter han. På andra sidan jorden, nåväl Nordsjön, och kan inte göra något. Det är höst på Nordsjön. De inväntar väder. Det kan bli en lång väntan. Jag skall skaka av mig dessa tankar, de gör ingen lyckligare. Egentligen är jag ingen katastroftänk-människa. Tanken tänk om existerade inte i mitt huvud innan Adam kom. Men att bli mamma har gjort mig lite blödigare...