Egentid
Malin Wollin är en av de bloggerskor jag följer slaviskt. Hennes två bloggar hittar ni här och här. Jag gillar hennes sätt att skriva. Hon är för det mesta vass och slår huvudet på spiken. Hennes ironi och sarkasm passar mig som handen i handsken och jag kan inte låta bli att skratta åt alla de människor som inte förstår. Som blir upprörda, irriterade och provocerade. För det är det hon gör Malin. Gör människor upprörda, irriterade och provocerade. Och skriver förbaskat bra!
För någon vecka sedan skrev hon en krönika i Aftonbladet om egentid. Det är så rätt. Så bra. Har du barn och funderar över vad egentid egentligen är? Lyssna noga där du sitter. Är det tyst? Då har du egentid. Jag tycker inte att det är svårare än så. Jag vet att många inte håller med mig. Jag läser fler mammabloggar än vad jag kan räkna till på mina fingrar och tår och begreppet egentid återkommer i de flesta av dem.
Föräldrar uppmuntras till egentid. Att det är viktigt. Att relationen blir bättre. Att man orkar mer. Att den tid man spenderar med barnet blir mer kvalitativ. Men för de allra flesta så verkar egentid innefatta spa, höga klackar, manikyr eller liknande. Varför? Igår skrev jag om hur jag dricker mitt kaffe vid köksbänken när Adam sover förmiddag/lunch. Det är något jag ser fram emot varje dag. Det är egentid. Även om jag avskyr ordet i sig.
En ytlig bekant lämnade bort sitt barn när barnet var dryga månaden för hon behövde egentid, hon behövde ut och festa. Slå klackarna i taket. Jag minns när Adam var en månad, jag vågade knappt släppa honom ur sikte. Än mindre åka till ett annat landskap för att partaja. Hittills har vi haft barnvakt en gång. En kväll. Vår femårsdag. Adam sov hela tiden och barnvakterna tittade på TV. Det var en väldigt trevlig kväll och jag längtar tills vi kan gå ut och äta nästa gång. Men ska jag vara ärlig har jag inget behov av att göra det veckovis. Inte heller har jag något behov av manikyr, glitter, glamour eller spa.
Jag är mamma nu. I grund och botten är jag samma ironiska och glada Anna. Men jag är mamma. Adams behov går först. Jag har anpassat mig. Sambon har anpassat sig. Och Adam har rutiner som passar oss. Han får inte styra på det sättet. En god middag hemma är minst lika bra som en kväll på stan. En lång dusch när Adam somnat är mitt lilla vardags-spa. Vin och hämtpizza på golvet tillsammans med Christine ersätter de galna singelkvällarna på stan. Hyrfilm är nästan lika mysigt som bio. Livet ändras. Människor ändras. Vanor ändras.
Jag antar att alla förr eller senare vill vara ifred en stund men det är just begreppet egentid som stör mig. Att det är något som måste bokas in i kalendern för småbarnsföräldrar. Och att egentid inte kan vara de där små stunderna av vardagslyx. Vardagslyx kan man få in varje dag. Jag vet att alla bebisar inte är en sådan tröttmössa som Adam men jag har inte hört om någon bebis som är vaken 24/7. Njut när tillfälle ges. Det behöver inte vara svårare än så. Ett glas vin. Tapas från Ridderheims plockdisk. Ben&Jerry's. DVD-box. Man får göra det bästa av situationen!
För någon vecka sedan skrev hon en krönika i Aftonbladet om egentid. Det är så rätt. Så bra. Har du barn och funderar över vad egentid egentligen är? Lyssna noga där du sitter. Är det tyst? Då har du egentid. Jag tycker inte att det är svårare än så. Jag vet att många inte håller med mig. Jag läser fler mammabloggar än vad jag kan räkna till på mina fingrar och tår och begreppet egentid återkommer i de flesta av dem.
Föräldrar uppmuntras till egentid. Att det är viktigt. Att relationen blir bättre. Att man orkar mer. Att den tid man spenderar med barnet blir mer kvalitativ. Men för de allra flesta så verkar egentid innefatta spa, höga klackar, manikyr eller liknande. Varför? Igår skrev jag om hur jag dricker mitt kaffe vid köksbänken när Adam sover förmiddag/lunch. Det är något jag ser fram emot varje dag. Det är egentid. Även om jag avskyr ordet i sig.
En ytlig bekant lämnade bort sitt barn när barnet var dryga månaden för hon behövde egentid, hon behövde ut och festa. Slå klackarna i taket. Jag minns när Adam var en månad, jag vågade knappt släppa honom ur sikte. Än mindre åka till ett annat landskap för att partaja. Hittills har vi haft barnvakt en gång. En kväll. Vår femårsdag. Adam sov hela tiden och barnvakterna tittade på TV. Det var en väldigt trevlig kväll och jag längtar tills vi kan gå ut och äta nästa gång. Men ska jag vara ärlig har jag inget behov av att göra det veckovis. Inte heller har jag något behov av manikyr, glitter, glamour eller spa.
Jag är mamma nu. I grund och botten är jag samma ironiska och glada Anna. Men jag är mamma. Adams behov går först. Jag har anpassat mig. Sambon har anpassat sig. Och Adam har rutiner som passar oss. Han får inte styra på det sättet. En god middag hemma är minst lika bra som en kväll på stan. En lång dusch när Adam somnat är mitt lilla vardags-spa. Vin och hämtpizza på golvet tillsammans med Christine ersätter de galna singelkvällarna på stan. Hyrfilm är nästan lika mysigt som bio. Livet ändras. Människor ändras. Vanor ändras.
Jag antar att alla förr eller senare vill vara ifred en stund men det är just begreppet egentid som stör mig. Att det är något som måste bokas in i kalendern för småbarnsföräldrar. Och att egentid inte kan vara de där små stunderna av vardagslyx. Vardagslyx kan man få in varje dag. Jag vet att alla bebisar inte är en sådan tröttmössa som Adam men jag har inte hört om någon bebis som är vaken 24/7. Njut när tillfälle ges. Det behöver inte vara svårare än så. Ett glas vin. Tapas från Ridderheims plockdisk. Ben&Jerry's. DVD-box. Man får göra det bästa av situationen!
Kommentarer
Trackback
