landkrabba

...är det dags för ännu en sammandrabbning med vågen. Har inte tjuvvägt mig efter helgen som inneburit en hel del vin och alldeles för mycket sockerkaka så jag är ganska nervös. Jag tror att det är omöjligt att nå 95 kilo som är mitt första delmål men gör jag det vet jag en som kommer vara glad och stolt!

Oavsett om jag når delmålet eller inte så är jag nöjd med min prestation hittills. Jag påbörjade min viktresa i samma veva som mitt liv ändrades radikalt. Från att ha arbetet som andrestyrman i några år gjorde jag en kovändning och började läsa företagsekonomi och ledarskap på universitetet. Det har inte varit lätt alla gånger. Svårast har varit att anpassa sig till 9-5-livet. Jag har tidigare jobbat på ett fartyg i fem veckor. Det har inneburit fem veckor borta från sambo, vänner och familj. Fem veckor där arbetstiden per vecka aldrig understiger 70 timmar. Men dessa fem veckor har alltid efterföljts av lika många veckor ledigt. Fem helt lediga veckor utan måsten och krav.

Just nu är det ledigheterna jag saknar mest. Livet till sjöss saknar jag inte. Inte än. Jag vet att den dagen kommer att komma, när rastlösheten slår in. Att vara rastlös ligger i en sjömans natur. Dom flesta uppskattar känslan av att ständigt vara på väg. Mot känd eller okänd destination.

Att anpassa sig till ett vanligt liv och samtidigt försöka träna och äta bra har tagit otroligt mycket mental energi. Efter en skoldag har jag varit helt slut och helst velat tillbringa kvällen på soffan men jag har oftast tvingat mig ut på en promenad, joggingrunda eller till gymmet och det är jag stolt över. Jag har inte kommit till den punkt då jag vill träna men jag har kommit till den punkt då jag vet att jag måste. Och det är ett stort framsteg för mig.

Idag är det 35 dagar sedan jag startade bloggen och därmed påbörjade den här resan. 35 dagar som inte liknat några andra i mitt hittills 26 år långa liv. Det mesta har varit positivt även om jag stundtals känt mig väldigt ensam då den person jag helst av allt vill dela detta med är på en båt i Nordsjön. Imorgon kommer han dock hem och kommer vara hemma, nära mig, i fyra veckor.

Under dessa 35 dagar har jag blivit starkare, snabbare och sundare. Jag försöker äta så bra som det går, även om det sker lite missar ibland. Speciellt iform av vinindränkta tjejkvällar. Men jag tänker inte utesluta dom. Jag är på rätt spår och viktresan får ta lite längre tid helt enkelt. När jag skriver att jag blivit sundare menar jag det på två sätt. För det första så är min livsstil sundare. Jag äter bättre mat, jag tränar betydligt mer än innan, jag mår bättre. Men jag har även blivit sundare psykiskt, ser på mig själv och min kropp på ett annat sätt. Jag är mer bekväm med min kropp, kanske för att den blivit lite smalare och lite fastare men mycket tror jag sitter i huvudet. Jag använder kroppen och ser att jag och den tillsammans gör framsteg. Jag har även en sundare syn till viktnedgång. Innan när jag försökt gå ner i vikt har jag påbörjat någon diet och mer eller mindre förväntat mig att vakna upp 10 kilo lättare dagen efter. Detta har ju självklart inte fungerat så då har jag gett upp. Och tröstat mig med mat.

Att få till det här sundare tankesättet är det NI som hjälpt mig med. Ni som bloggar. Ni som läser och kommenterar. Jag har funnit så mycket motivation och tips och styrka i era kloka ord. Och framför allt så har ni fått mig att inse att jag inte är ensam om mina tankar. Jag känner igen mig mycket i era bloggar och texter. Jag har insett att jag inte är den enda som är fast i en kropp på knappa hundra kilo. I bloggen har jag vågat erkänna saker som jag aldrig pratat med någon annan om. Som att jag vägde 98,5 kilo när jag började skriva. Som att jag får skavsår på låren om jag har kjol utan leggins/strumpbyxor. Som att jag har storlek 80H i behå och att brösten mer eller mindre knockar mig när jag springer. Jag har aldrig kunnat prata med någon om det innan då ingen av mina andra vänner har dessa problem.