Tietzes syndrom

Tietzes syndrom eller revbensinflammation som är en lite lättbegripligare term är en inflammation i brosket mellan revbenen och bröstkorgen. Orsaken till att man drabbas är okänd men det finns samband till flera olika samband. Fysisk överansträngning, virusinfektion, stress, yttre våld, dålig hållning... Lite allt möjligt med andra ord. Oftast är det kvinnor som drabbas av någon anledning och ännu vanligare är det att kvinnor med stor byst får det. Symptomen är en kraftig smärta i bröstet som ofta strålar ut i vänster arm och upp i halsen, väldigt lika symptom som hjärtinfarkt alltså... Det är till viss del rörelsebetingat men gör även ont när man andas och i vila. Dock inte lika mycket som när man vrider på överkroppen eller böjer sig fram. Det finns ingen särskild medicin mot detta utan rekomendationen är vanliga receptfria anti-inflammatoriska läkemedel så som Ipren eller Voltaren T. Hur lång tid det tar innan inflammationen försvinner är väldigt individuellt. För vissa tar det månader. För andra år.

Jag vet inte vad som är orsaken i mitt fall. Jag har nu i efterhand, när jag tänkt efter lite, insett att det kanske finns ett samband. Jag hade ju något liknande för cirka tre veckor sedan och det kom ungefär tre dagar efter att jag hade sprungit fem kilometer för första gången i mitt liv. Den här gången kom det också ungefär tre dagar efter jag sprang fem kilometer. Fysisk överansträngning? Stora bröst som skumpade lite väl mycket under lite väl lång tid? Eller beror det på den stress jag känner i och med skolan och den stora förändring som studentlivet innebär?

Idag känns det betydligt bättre. I fredags kunde jag inte röra mig. Jag grät och fick en panikattack för att det gjorde så förbaskat ont. Jag fick en panikattack av att ligga i sängen och ha så ont att jag inte kunde resa mig. Jag vet inte om smärtlindringen beror på att inflammationen håller på att gå tillbaks eller om det beror på min medicincocktail som består av Voltaren T och Panodil Zapp. Det gör dock fortfarande ont. När jag rör mig, när jag sitter stilla, när jag andas. Jag är andfådd hela tiden för jag kan inte ta djupa andetag, kan inte byta ut all luft i lungorna. Men imorse kunde jag i alla fall sätta på mig strumporna själv! Dagarna innan har min sambo fått klä på mig...

Imorgon ska jag ta tag i mitt liv igen. Framför allt börja med matdagboken. Jag kommer inte kunna träna lika mycket så jag får helt enkelt äta mindre. Det kommer bli svårt. Jag älskar mat. Jag tänker även strunta i den offciella invägningen imorgon. Jag vet att jag gått upp ungefär ett kilo sen förra måndagen men jag vill helt enkelt blunda för det. På något sätt ska jag tillbaks till under 95 kilo till nästa måndag. Så det så. Jag ska kämpa på så gott jag kan men ändå tänka på min hälsa i första hand. Jag vill aldrig mer ha så ont som jag hade i fredags.

Kommentarer
Postat av: Malin

Kanske en kombination av stressen och den fysiska ansträngningen. Men bra att du vilar! Hoppas du mår ännu bättre snart.

2010-10-04 @ 13:02:21
URL: http://halsanframforallt.wordpress.com
Postat av: Cinderella

Men du din stackare!



Jag har aldrig hört talas om detta men det låter då inte roligt. Jag hoppas verkligen att du blir av med det så fort som möjligt. Kan detta ha bidragit till att du inte känt dig så uppåt?

2010-10-05 @ 16:44:22
URL: http://enbalpaslottetiseptember.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0