landkrabba

Jag trivs med mitt liv just nu. Jag är lycklig. Jag gör det jag vill göra och jag är med den jag vill vara med (imorgon i alla fall...) I mitten på sommaren tog jag min rosa resväska och klev av det stoltaste fartyget i svenska handelsflottan. Det var med vemod jag tittade på henne medan hamntransporten tog mig längre och längre ifrån henne. Min arbetsplats i två år. Halva mitt hem i två år. Halva min värld i två år.

Det var just den biten jag hade svårt med när jag var till sjöss. Jag hade två världar. Och det var väldigt sällan jag kände att jag hade det bästa av världarna. När jag var hemma, iland, på ledighet oroade jag mig för nästa resa. Påmönstringsångesten kom tidigare och tidigare för varje gång. När jag var ombord längtade jag bara hem. Från att ha varit en rotlös och rastlös person som älskade känslan av att ständigt vara på väg och inte veta vad nästa dag skulle innebära eller vart jag skulle vara började jag mer och mer uppskatta min fasta punkt här i Kalmar.

Jag trodde jag skulle längta ut igen. Ut till sjöss. Jag trodde att rastlösheten skulle göra sig påmind. Men i dagsläget älskar jag mitt liv. På torsdag skall vi gå på bio. Det är lyx för mig. Förut hade jag inte möjlighet att göra det när jag ville. På fredag ska vi testa en ny afterwork-bar här i stan som säger att de har Kalmars bästa hamburgare. Det är likadant med det, lyx. En självklarhet för många men för mig är det inte det ännu. Jag njuter av varje sekund.

Jag trivs med mina fasta rutiner. Mitt åtta till fem liv som jag en gång i tiden trodde att jag skulle kräkas på. Att få sova i sin egen säng är lyxigt. Att få äta den mat jag vill är lyxigt. Att få sova hur många timmar jag vill är lyxigt. Jag ångrar inte en sekund att jag gick iland för jag har vunnit så mycket. Jag visste inte att man kunde vara så här lycklig och må så här bra. Och det om något är lyxigt!