landkrabba

Att vara bland den bohusländska graniten gör att tiden står stilla. Att komma hem till barndomsorten är som att åka tio, eller tjugo år tillbaks i tiden. Här ute händer det ingenting. Allt är tyst och stilla. Jag lallar runt i min egen värld, umgås bara med min familj. Jag har inga vänner här. Och har aldrig haft. Den lilla bohusländska hålan är ett mycket speciellt ställe. Det är svårt att få vänner, även som barn. Min mamma blev utfryst av de andra mammorna. Först och främst för att hon hade ett typiskt karlajobb men även för att hon inte kom härifrån. Min mamma kommer från Sörmlands slätter.

Dessa mammor talade väl sedan om för sina barn vilka barn de skulle leka med och inte. Under hela min uppväxt hade jag aldrig en enda vän härifrån byn. Jag var retad och mobbad och jag förstod aldrig varför. Jag hade dock andra vänner, från andra samhällen på ön. Mentaliteten är annorlunda bara några kilometer längre bort. Dessa barn var också retade, just för att de inte kom från den rätta byhålan.

Idag har jag inga vänner alls kvar på ön. Som sextonåring lämnade jag ön och då tappade jag kontakten med många. Som tjugoåring flyttade jag till Kalmar och då tappade jag kontakten med de resterande. Många av mina jämnåriga vänner blev kvar här ute och jag antar att de trivs med det livet. Jag hade aldrig klarat det. Dock är det trist idag att se att vi som var goda vänner under hela uppväxten inte har något alls gemensamt. Vi förstår inte varandra. Jag förstår inte varför de inte ens gjorde ett försök att lämna ön. De förstår inte hur jag kunde vilja gå till sjöss och ännu mindre varför jag nu vid tjugosex års ålder studerar igen. Även om jag inte förstår deras val så respekterar jag det. Jag drömde om att komma ifrån ön och det gjorde jag. De stannade kvar och är lika nöjda med det. Ibland undrar jag om de ens vet hur världen bortanför ön ser ut... Som sagt, jag respekterar deras val och ifrågasätter det aldrig. Det känns dock som att de inte respekterar mitt.

Jag får alltid samma frågor. Nummer ett är ju självklart när jag ska flytta hem igen. Jag har ett hem. I Kalmar. Jag kommer aldrig någonsin dra ett flyttlass över bron. Det gjorde jag en gång för drygt tio år sedan och den gången drog jag det åt rätt håll, österut. Nästa fråga brukar röra mitt liv till sjöss. Tjejer frågar inte så mycket, de tycker mest att det är så okvinnligt så jag tror de blir rädda. Killarna ska försöka verka insatta men i slutändan blir allt ett stort skämt. Att jag nu börjat studera igen är den senaste snackisen. Dessa människor vet inte att jag är gravid och jag tror inte att de misstänker något heller. I deras ögon kommer jag nog inte skaffa barn förrän jag är närmare 40. För ett tag sedan var det en tjej, som jag såg som en av mina bästa vänner en gång i tiden, som skrev till mig på Facebook. Asså, hur länge orkar man plugga egentligen? Vad ska du bli? Känns det inte onödigt att plugga igen? Den kommentaren sved. En sak är att fråga vad jag ska bli men att påstå att det är onödigt att studera... Jag tycker tvärtom. Jag tycker det är fördummande att inte lära sig nya saker. Jag har sagt det någon gång till dessa människor. Det blev ett jävla liv. Jag får inte klanka ner på deras liv men de får klanka ner på mitt. Underbara, trevliga granitsamhälle!