Högoddsare?
Jag har alltid sett mig själv bli en relativt ung mamma. När mini föds är jag visserligen 27 men det är yngre än snittet i alla fall. Jag skulle aldrig vilja vara dryga 30 och få första barnet. Jag förstår varför vissa väntar men själv vill jag inte göra det. Jag känner mig själv. Skulle jag vänta på rätt tillfälle så skulle det aldrig bli något. Kommer rätt tillfälle någonsin? Är det inte alltid något litet som saknas eller som kan ändras?
Jag, som 17-årig gravid tror inte att rätt tillfälle kommer. Det har jag aldrig trott. Jag har aldrig varit den som trott på att vänta tills karriären har fått sin del, resorna är gjorda, festandet klart. Det har aldrig varit något jag trott på... Självklart finns det många fler fördelar med att få barn senare, jag säger inte att alla ska få barn som 17-åringar. Det finns väldigt många som gör så, och som får sitt första barn när de är 32, men jag har alltid trott att ett barn kommer när det komma skall. Det är en av många saker som ligger till grunds för mitt val, trots min unga ålder. Att DET HÄR barnet skulle komma till mig NU av en anledning. Att just DET HÄR barnet aldrig kommer tillbaka om jag tar bort det. Allt kan inte alltid vara perfekt. Ibland får man tacka och ta emot. Ibland får man ändra sina perfekta planer, för att något annat dykt upp eller för att det kanske finns ett syfte med allt i ens liv. Visserligen kan det finnas ett syfte med en abort också, det är inte det jag säger, men jag tror man känner om det var menat eller ej. För oss var det menat. Trots dålig ekonomi, oavslutad utbildning, stor ålderskillnad och konstig situation i allmänhet, så kommer det här barnet föra med sig något till livet av en anledning. Man är nog aldrig redo att skaffa barn i dagens samhälle. Och när man anses vara "redo" (efter 32 och allt det där) och plötsligt blir gravid, så kanske man inte alls känner som man trodde. Man kanske inte alls var redo, och man kanske ångrar att man lät familjelivet komma i skymundan för att man ville att allt skulle vara så perfekt. Svar till din kommentar: Tack, jag vet, värsta tjockisen har jag blivit! Men vänta du bara, sen när du får megamage kommer du bara önska att bebis kommer ut och att du inte skulle ha så förbannat ont i ryggen, hehe! ;)
Det gäller ju att ha någon att få barn med också...
Maken och jag träffades när vi var 27, första barnet föddes när vi var 31, nr 2 när vi var 33 och nr 3 när vi var 35. Alla tre graviditeterna tog på första försöket, till makens stora besvikelse... ;)
Familjebildandet blir ju som det blir, och att ha någon faktiskt beredskap för föräldraskapet oavsett ålder, kan man ju inte ha, innan man är där.
Inte är det minsta konstigt att ni planerat och önskat barn, folk ska bara ha något att säga. Som en tillfällig kollega till maken sa (hon visste inget om oss):
-Fick ni lov att gifta er för att du väntar barn?
Då hade vi varit gifta i tre år.
