Äntligen strandad

För två år sedan tog jag examen från en av sjöbefälsskolorna i Sverige. Jag minns gläjen och lättnaden när jag stod med mitt examensbevis i hand. Äntligen var det över. Fyra långa år i skolan var slut och en ny del av livet började. Den glädjen blev inte långvarig.

Jag har nog aldrig velat bli styrman. Det bara blev så. Kan man säga så om fyra års högskolestudier, att det bara blev så? Jag trivdes i staden, jag trivdes med mina vänner, jag trivdes med utbildningen och gillade det jag lärde mig men innerst inne var den salta fiskardottern redan då var en landkrabba. Under mitt sista år på sjökaptensutbildningen började jag spana på andra utbildningar och hittade flera intressanta och tittade avundsjukt på de andra studenterna i staden.

Hur som helst så fick jag ett styrmansjobb direkt efter examen och började segla andrestyrman på ett containerfartyg. Trivdes ombord men inte med jobbet. Det kändes så fel. Jag vantrivdes inte, absolut inte. Det finns delar med mitt jobb som jag verkligen älskar; titta på valar i soluppgången, sitta på bryggan och förundras över naturkrafterna när man är mitt i en storm och vågorna piskar över hela fartyget, hitta en tyst plats ombord och sitta där ensam med en kopp kaffe och njuta av tystnaden som infinner sig på Nordatlanten långt borta från all stress, njuta av de stjärnklara nätterna, andas den friska luften, se diverse storstäders sky-line... Ja, jag föll för sjömansromantiken. Men allt är inte så vackert och bra hela tiden. Vissa dagar är det. Vissa dagar tycker jag att det är kul att köra och lasta och lossa båt men dom allra flesta dagar så längtar jag hem. Hela tiden.



Jag testade några andra fartyg. Jag spanade in ställen från mörkaste Afrika till norra Finland mitt i vargavintern men inget kändes rätt och det var då jag tog beslutet. Att bli landkrabba. Att gå iland. Att göra något jag verkligen vill.

Om drygt en vecka är jag student igen. Denna gång vet jag att det kommer bli rätt. Ska läsa företagsekonomi, personalledning och organisationsutveckling på heltid i den stad min sambo och jag bor i. Det känns läskigt, skrämmande och nervöst men framförallt så känns det kul och motiverande. Och rätt!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0