landkrabba

Jag ställde mig på vågen imorse. Jag har slutat att strikt väga mig varje måndag. Jag gör det lite när andan faller på. I och med den stress som flytten innebar, samt julen, så blev december en rätt kass månad mat- och träningsmässigt men viktmässigt hade jag till och med gått ner lite grann. Jag insåg idag att jag hittills har gått ner 18 kilo sedan midsommar 2010. 18 kilo. Det är en hel del trots allt.

När jag läser andra viktbloggar känner jag mig ofta liten och svag. Många tränar så hårt, äter så bra, satsar allt på sin viktminskning. Jag har aldrig velat göra det och jag tror inte att det skulle vara praktiskt möjligt i dagsläget. Jag kör mitt eget race och ibland kommer det över mig att det går ju rätt bra! Jag tänker fortsätta göra det här på mitt sätt, step by step. Det får ta sin lilla tid, jag har ingen brådska. Jag är på rätt väg och jag har världens bästa motivation. Lilla älskade Adam.

Veckans invägning har uteblivit i flera veckor. Motivationen har inte funnits men vågen har varje vecka stannat på strax under 88 kilo vilket jag varit nöjd med. Inte upp, inte ner. Stilla. Helt okej. Efter en helg fylld med julgodis, hämtmat och öl fick jag dock en smärre chock när jag ställde mig på vågen. Jag kan inte skylla två kilo plus på att jag hade pyjamas på mig. Inte heller kan jag ge all skuld åt röda veckan. Det här är ohållbart. Jag är farligt nära 90 och jag har lovat mig själv att aldrig mer komma över 90 igen. Så. Ny vecka, nya tag. Och den där jävla julen närmar sig med stormsteg. Mat, godis, must. Jag hade kunnat ge mig själv två veckor fritt, säga att jag börjar efter nyår. Gör jag det kommer jag ha passerat 90 med råge. Så jag börjar nu. Eller rättare sagt fortsätter. Motivationen är borta men mer fläsk ska inte få fäste på min kropp.

Veckans invägning har uteblivit de sista veckorna. Anledningen är inte att jag ätit min kroppsvikt i kakor utan helt enkelt för att vågen står still. Under månaden som gått har vi haft semester. Sensommarsemester. Underbara dagar med god mat och dryck. Vi har åkt land och rike runt och roadtrips för oss betyder i regel att vi stannar på diverse hamburgerrestauranger och käkar lunch. Det bara blir så. Orka krångla sig in i städer när själva sträckan är en transportsträcka. Då ska det gå snabbt så man kommer fram till destinationen!

Jag är nöjd med att viktmässigt ha stått still. Jag balanserar kring den där nian. Ibland ett par hekto under, ibland ett par hekto över. Målet med denna viktresa är ju självklart att gå ner i vikt men det största målet är att hålla den nya vikten. Att pausa någon gång, släppa på tyglarna och se att det faktiskt funkar är grymt! De 15 kilo som jag siktar på att hyvla bort har tagit mig mer än tio år att bygga upp så om det tar ett år innan jag är i mål så får det vara så. Jag har ingen brådska. Jag är på rätt spår och Adam är min bästa motivation. Nästa sommar ska jag springa runt och jaga och busa med honom när han tar sina första stapplande steg (som snabbt utvecklas till sprintlöpning...)

Idag ställde jag mig på vågen, två veckor efter förlossningen. Okej, jag erkänner, jag har allt tjuvvägt mig innan men för mig själv har jag bestämt att vikten två veckor efter förlossningen är den officiella. I dagsläget är det bara en siffra, en utgångspunkt. Jag har inga som helst planer på att banta eller liknande. Äta mat, massor med mat, och dricka ännu mera vatten och promenera runt med vagnen är det som gäller ett bra tag framöver.