landkrabba

Sommaren 2010 gick jag iland. Tog av mig sjömanskostymen, vilken var mjukisbyxor och Crocs, som bloggbeskrivningen säger. Det kändes bra. Det kändes rätt. Jag blev sedan snabbt gravid och sjölivet kändes långt borta. Sen föddes Adam och sjölivet kändes ett ljusår bort.

 

Det gick lång tid utan att jag tänkte på det. Ett barn blev två och som "sjömansfru" hann jag inte tänka särskilt mycket bland kolik, blöjbyten och nappflaskor när sambon var till sjöss. Sen ändrades allt. Han gick iland. Jag fick ett jobb. Det började som sommarjobb för snart ett år sedan. Jag stortrivdes. Så jag frågade om jag fick vara kvar (läs tjatade lite grann) och vips så blev det tre månader heltid på timmar och sedan ett vick året ut. Och här någonstans så böjar jag känna av det. Att ha gått iland. 

 

Jag har ett jobb jag trivs med. Jag jobbar med ett av mina största intressen och det är awesome. Jag har en familj som jag älskar att komma hem till. Men det där rastlösa sjömanshjärtat. Åh, vad skall jag göra med det? Rastlösheten. Rotlösheten. Känslan över att ha varit på samma ställe i fem år. Egentligen vill jag inte vara någon annanstans. Men ändå, saknar känslan av att vara på väg. Saknar att inte veta vad morgondagen kommer bjuda på. 

 

Jag är inte bitter. Jag ångrar mig inte. Jag är mycket väl medveten att om jag skulle kliva över rampen igen, ombord på ett fartyg, så skulle jag längta hem innan jag ens lämnat in sjöfartsboken. Men det är den där förbannade rastlösheten. Den som förr ständigt klappade mig på axeln. Jag blev kompis med rastlösheten. Vi lärde oss hur vi fungerade tillsammans och efter ett tag rotade jag mig. Men nu är han tillbaks. Rastösheten. Ja, det är en han. Det mesta i min värld är en han. Hur som helst. 

 

Jag vet inte vart jag vill komma. Det är så det brukar bli när jag börjar skriva. Jag skriver en massa men missar slutpoängen. Vad är slutpoängen? Att gräset är grönare på andra sidan? Och går man över till andra sidan är gräset antagligen grönast på första sidan? Jag kommer inte gå till sjöss igen. Inte på många år i alla fall. Men jag leker med tanken. Tyvärr stillar det inte rastlösheten, det matar honom.