Att få ett syskon är väl egentligen det finaste man kan få? Det eller en alldeles egen traktor hälsar Adam. Innan Samuel föddes funderade vi självklart mycket på hur Adam skulle ta det, att han skulle bli storebror. Att det skulle flytta hit en ny liten människa som skulle ta mycket uppmärksamhet från honom. Sista månaden av graviditeten pratade jag mycket om att det bodde en bebis i mammas mage, en bebis som skulle komma ut snart, visade bilder på när han var bebis och läste en bok om att få syskon. Om han förstod något så visade han det inte då och helt plötsligt så föddes Samuel.
Att bli tvåbarnsförälder kändes rätt självklart och många har pratat om att det är en så stor omställning, att det tar tid att komma in i den nya rollen. Jag håller inte med om det. Det som tog tid var att komma in i nya rutiner men själva föräldraskapet kändes naturligt (och snart kommer alla rutiner ändras totalt igen...!) Och för Adams del verkade det rätt självklart och naturligt att lillebror var här för att stanna.
Det skiljer ganska exakt 17 månder mellan våra barn och trots att Adam är "liten" så förstår han så mycket. Redan från första stund så har han varit försiktig på sitt lilla sätt mot Samuel. Sen att försiktighet med hans mått mätt kan vara en napp i ögat eller en leksakstraktor på magen är en annan femma. Motoriken är inte helt hundra men han menar väl. Oss slår han, skriker på och rivs. Men inte Samuel. Men den tiden kommer, det vet jag. Jag har själv en bror som är 15 månader yngre än mig och jag har varit allt annat än snäll mot honom genom åren...
Men det är ändå fascinerande att se den syskonkärlek som redan finns. Adam överöser lillebror med pussar, vill gärna försöka få honom att suga på nappen (vilket han är rätt kass på) och vill hjälpa till så gott det går. Han tar av raggsockar och vantar, ger oss blöjor och så vidare. När Samuel börjar gnälla och skrika pekar han på matflaskorna och hämtar kräktrasor. Han vill också torka Samuel runt munnen då han ser att vi gör det i tid och otid eftersom lille herrn småspyr i tid och otid.
Man märker att Adam blir orolig när Samuel skriker. Ibland skriker han också, ibland vill han trösta och hjälpa. Men sån tur är så skriker inte Samuel så mycket längre. Det var ju några veckor då han hade väldigt ont i magen och skrek hela dagarna men den tiden är tack och lov förbi. Nu sitter han helst i sin babysitter och kollar sig omkring. Han är rätt osocial på det viset, vill inte sitta i knät men tycker det är kul när vi sitter och pratar med honom så länge han får sitta i sin stol. Knäppa lilla bebis!
Det ska bli så roligt att följa de här två grabbarna. Få vara med om all glädje de kommer dela, alla bus och upptåg de kommer hitta på. Ser även på sätt och vis fram emot alla de gånger man kommer få dra isär dem under fighter som är på liv och död, det kommer ju ske så det är ingen idé att tro att de kommer uppföra sig exemplariskt... ;)
