landkrabba

Jag har förstått att det är vanligt i sjömanskretsar att gifta sig i uniform. Jag förstår inte varför. Eller jo, på sätt och vis gör jag det. Att vara sjöman innebär för många en enorm yrkesstolthet. Jag har aldrig känt den stoltheten, den tillhörigheten. För mig har det bara varit ett jobb.

Jag har aldrig haft uniform på mig under mina år som styrman. Jag äger inte ens ett par axelklaffar! På fartygen jag arbetat har det aldrig varit något uniformskrav. Rosa Crocs och mjukisbrallor har varit helt accepterat. På många fartyg är det dock vanligt att man har uniform. På kryssningsfartyg till exempel bär befälen uniform dagligen, på andra fartyg är det sed att i alla fall dra på sig en vit skjorta med klaffar när man har lots ombord.

Men tillbaks till giftermål och uniformer. Trots att jag aldrig haft uniform tycker jag att det skulle kännas som att gifta sig i arbetskläder. Nu är jag mycket väl medveten om att man som kvinna antagligen aldrig traskar fram till altaret i kostymbrallor och kavaj med guld på ärmsluten. Många män gör det däremot. Jag seglade en gång med en snubbe som skulle gifta sig. I uniform. Jag frågade varför. Han svarade att det inte var hans påhitt, det var den blivande frun som önskade det. Krävde det.

Men ändå. Arbetskläder. En före detta klasskompis till mig arbetar som kryssningsstyrman. När han gifte sig gjorde han det i uniform. Jag känner inte killen i fråga så bra att jag kan med att fråga om det men jag undrar ändå. Han har uniform på sig dagligen halva året. Bröllopsdagen skall vara speciell. Det är min åsikt. Hur speciell är den om man har samma kläder på sig som man har dagligen på jobbet...?