landkrabba

Adam har fått för sig att det är töntigt att krypa så han struntade i att lära sig det. Alla andra gör ju det liksom? Bra där säger mamman som uppmuntrar honom och glatt meddelar att det bara är döda sillar som följer strömmen. Men framåt tar han sig. Detta genom en teknik som förfinas för varje dag, vi kallar den för hoppiskutt. Han sitter och lite halvt hoppar fram på rumpan, lite halvt drar sig fram med hjälp av någon specialvariant av bentag. Inte helt ovanligt klappar han även händerna när han hoppiskuttar fram över golvet. Förbaskat gulligt måste jag säga.

Tydligen var jag en rumphoppare när jag var barn. En av fröknarna (det heter pedagoger nu för tiden va?) på Öppna Förskolan sa att hur barn förflyttar sig kan vara genetiskt så självklart är jag lite extra stolt att han ärvt det från mig. Han är nämligen sin pappa upp i dagen i så mycket annat. Och hans pappa kröp.

Hur har Era barn förflyttat sig?