landkrabba

Idag tränade jag yoga för första gången på drygt ett år. När jag var gravid med Adam köpte jag en yoga-dvd och körde ett par pass hemma i veckan. Jag tyckte att det fungerade bra och jag är övertygad om att den träningen hjälpte mig mycket under förlossningen. Så det börjar väl bli dags att "komma i form" igen. Dock är det lite pinsamt att erkänna att jag var bra mycket smidigare när jag var gravid i vecka 38 än vad jag är nu, när jag bara är lite småtjock.

 

Innan jag födde barn trodde jag att det bara var bullshit när kvinnor sa att de "andats" sig igenom en förlossning. Mitt motto var keep the drugs coming. Väl på förlossningen ändrades allt. Stickrädslan tog överhand och epidural fanns inte med på kartan. Då fick det bli riktigt jävligt. De hade ju trots allt redan satt en nål i handen på mig och det fick räcka tyckte jag. Lustgasen ratade jag direkt. Vet inte vad jag hade förväntat mig. En behaglig champagnefylla kanske. Istället kräktes jag efter första andetagen och sen vägrade jag. Akupunktur övervägde jag inte ens. Nålar i ansiktet, var dom galna på riktigt?! Barnmorskan sa att det skulle vara så sköööönt att bada. Jag fick panik i badkaret. Det var varmt och jag kände mig som en säl. Så jag andades. Och promenerade. Och andades. På slutet sa jag att jag ger upp, att jag ville gå hem. Sen andades jag lite till. Valmöjligheterna var ju inte de bästa. Och sen var han ute. Helt plötsligt är jag en av dem som säger att det går utmärkt att föda barn och bara fokusera och andas. Men mottot den här gången får nog vara detsamma, att jag vill ha allt knark som erbjuds. Skulle jag ångra mig där och då så vet jag att jag kan flåsa mig igenom det. Pust, pust, pust.