landkrabba

Alla människor är olika. Vi reagerar olika på trauma, stress och sorg. Vissa låser in sig. Andra gråter floder. Somliga kastar porslin. Själv river jag tapeter. När stora sjok följer med ner är det befriande, en skön känsla som får ut en stor del av den ilska jag stundtals känner. De små envisa bitarna är mer som terapi. Man måste stanna upp, ta det lugnt, tänka, reflektera.

Det är vad dagarna handlar om. Tänka. Tänka, tänka, tänka. Jag hatar att tänka. Jag tänker alltså finns jag. Var det Platon? Aristoteles? Helt klart är att jag finns i allra högsta grad. Dagarna går an, nätterna är värre även om jag börjar se en vändning. Adam gör dagarna underbara, R likaså. Han fick åka hem en vecka tidigare. Skepparn skickade hem honom direkt och det kommer jag vara evigt tacksam för. Jag vet att alla inte hade gjort det.

Antar att det här är flummigt, svävande. Men det får vara så. Jag vill inte gå in mer på vad som hänt. Inte just nu. Kanske i framtiden. Jag vet inte. Allt är rörigt. Men jag lever och mår, ja, vad ska jag säga? Okej? Inte bra, inte dåligt. Jag bara mår. Jag bara är.