Gosegrisar

 
Mina små gosegrisar. Den ene är gosigare än den andre. Båda två har extremt närhetsbehov. Samuels är konstant och Adams går i perioder. Tror att jag skrivit förr om hans perioder, då han vaknar 30-60 minuter efter att han somnat för kvällen och det är stört omöjligt att få honom att somna om i hans rum. Det enda som fungerar är att lägga honom i vår säng, då somnar han på ett par minuter. Förr har vi alltid haft honom kvar där men nu brukar vi bära in honom till sitt rum när vi går och lägger oss. Har en spjälsäng bredvid sängen, utan en sida, så det är inga problem att ha båda barn i sängen (eller det lilla bihanget till sängen) men Adam vaknar alltid när Samuel ska äta och vill då vara vaken en stund...
 
När Adam var nyfödd sov han bara på oss, dag som natt. Det gick inte att lägga ner honom. Jag var nybliven mamma och hade aldrig sett en bebis innan och var helt oförberedd på just den biten. Efter ett par veckor började jag tycka att det var lite påfrestande att inte ens kunna gå på toa så jag började googla lite. Blev snabbt varse om att det inte bara var min bebis som var sådan vilket kändes skönt. Självklart hamnade jag på Familjeliv, en av de absolut värsta sidorna som finns på nätet enligt mig. En annan nybliven mamma hade skrivit ett inlägg om precis det jag kände. Hon fick så mycket skit. Andra tjejer frågade varför hon hade skaffat barn om hon inte ville ha barnet nära. Det handlade ju inte om det.
 
Nu i efterhand ser jag ju att den tiden var så kort. Tiden då man var bunden vid soffan. Så jag förstår inte varför jag är så stressad över att jag nu är precis lika bunden vid Samuel som jag var vid Adam. Han är snart sex veckor. Om bara några veckor, eller kanske någon månad, är den här tiden förbi. Stressen beror antagligen på att den här gången har jag saker som måste göras. Adam måste ha mat, Adam måste ha ny blöja, Adam måste ha uppmärksamhet. Det är det som är skillnaden. Att vi har Adam. Egentligen är det inga problem i dagsläget. Inget barn försummas. Vi är ju två vuxna hemma och båda barn får all den uppmärksamhet de behöver. Men stress och dåligt samvete finns där. När jag är med Samuel har jag dåligt samvete för att jag inte är med Adam. När jag är med Adam har jag dåligt samvete för att jag inte är med Samuel. Jag känner att jag inte räcker till och funderar en del på hur det kommer bli sen. Hur det kommer bli när det bara är jag och grabbarna.
 
Jag är ingen tänk-om människa normalt. Jag tänker sällan på vad som kan hända och ske, speciellt om tankarna går i negativa banor. Det är i regel ingen idé att spekulera eftersom det ändå aldrig blir som man tänkt sig. Men ändå gör jag det den här gången. Tänk om. Tänk om det inte kommer gå att lägga Samuel i babysittern/gymmet/en filt, när ska jag då kunna laga mat till Adam? Tänk om Samuel inte har fått till sin dagsömn och jag måste bära honom konstant, när ska jag då kunna leka, mata och byta på Adam? Tänk om Adams tänder fortfarande gör nätterna så jobbiga, hur ska jag då orka? Jag antar att det bästa jag kan göra just nu är att släppa tänk-om-tankarna och pussa lite på min lilla bebis som sover i trikåsjalen.

Kommentarer
Postat av: Maria sjömansfru och mamma

Hur det än kommer att bli så löser du det! Som sagt ingen ide att spekulera om framtiden bättre att ta problemen om och när de kommer. Pussa en massa på båda dina bebisar och var tacksam för att de är just dem. Kramar

2012-12-12 @ 18:57:57
URL: http://eninvanaretillibyn.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0