landkrabba

Ja, det är väl inte helt sant. Men imorgon parkerar jag min expanderande bakdel på tåget till västkusten i alla fall! Sambon och jag skall till mina föräldrar i Bohusläns yttersta kustband en sväng över helgen. Jag ser fram emot den turen. Det skall bli kul att träffa mor och far, även att dom var på blixtvisit här för drygt en månad sedan, men det roligaste skall bli att träffa min brorson! Han blir tydligen fyra veckor idag!

Att åka på tur till min barndomsort väcker lite blandade känslor. Jag har aldrig trivts där. Jag började prata om att flytta hemifrån när jag var i tioårsåldern. Mamma lyckades hålla mig hemma tills jag började gymnasiet som sextonåring... Jag har en mycket bra kontakt med mina föräldrar och min bror och tycker alltid att det är kul att träffa dem men själva samhället är så ångestskapande. Jag känner ingen där längre. Men alla känner mig. Jag känner mig ibland som en apa på zoo. Alla känner apan men apan känner ingen. Jag har blivit känd som den kvinnliga sjökaptenen. Och jag känner ingen heder eller stolthet i detta.


För mig var sjömansyrket som vilket annat yrke som helst. Bara lite mer speciellt. Och bevisligen så passade det inte mig. Jag identifierade mig aldrig som sjöman. Jag var andrestyrman. Jag körde båt från punkt A till punkt B. I regel var det inte mer spännande än så. Jag känner betydligt mer stolthet över min lilla ko-vändning i höstas, att jag vågade ta steget från ett välbetalt och egentligen rätt bra jobb till att bli student igen och fokusera på något jag vill göra.

Min mamma har berättat att det pratats lite om det på orten. Hon vet att det finns de som anser att det var slöseri. Slöseri med tid och utbildningsresurser att gå iland så snabbt. Det finns även de som tycker det var synd. Vem det är synd om vet jag inte. Jag bryr mig inte om vad dessa människor tycker. Jag vet att de tycker som de gör och jag tänker låta dem fortsätta med det. Jag har min sambo och mina föräldrar bakom mig. De viktigaste personerna för mig. Men det är ändå lite ångestladdat att vandra runt i samhället, se blickar och behöva svara på, ursäkta uttrycket, idiotiska och urbota korkade frågor.