Det där med sömn
Att sömnen skulle bli lidande var jag inställd på men jag trodde inte att jag stundtals skulle vara så trött som jag är. Även efter de nätter som man får klassificera som bra så är jag nästintill vimmelkantig av trötthet. När jag sover sover jag inte bra. Jag vaknar ofta och tror alltid att mina bröst har kvävt Adam, att jag somnat medan jag ammar. Jag har inte varit förtjust i mina bröst innan men nu tror jag att jag avskyr dom! Dessutom kan jag ju tillägga att vi inte fått till det där med att ligga och amma men likförbaskat tror jag att han på något sätt kommit in under brösten och fastnat där. Flera nätter har jag till och med tagit av mig behån och letat!
Pass dig så du inte får sår på vårtorna. När jag låg inne så kunde jag bara ligga och amma det förstörde de väldans mycket. Jag är nu jättenoga med att sitta upp och amma..
Tror nog din lille kille säger ifrån. Har hört Meja när hon ligger i mellans oss i sängen att hon låter om något är fel. Täcket har hamnat fel eller pappa är för närgående.
GRATTIS igen :D :D
Här ser jag ju att du visst ammar liggandes ner.
Självklart var jag också rädd för just detta, att ha lagt mig på barnet även om "alla" kloka sa att sådant händer inte, barnet reagerar om man skulle rulla över på honom. Det jag gjorde (om det sen hade hjälpt eller inte vet jag inte) var att när jag ammade från det "undre" bröstet så lät jag den övre armen ligga bakom ryggen så att jag hade överbalans åt det hållet istället för mot ungen.
Att du sover illa hör nu till nyföddhetsperioden; du har hormonpåslag för att inte sova djupt, din uppgift är att beskydda din avkomma. Jobbigt men naturen har tänkt ut det rätt finurligt. Kanske kan du sova en stund dagtid om din sambo är ute och går med Adam? För du håller väl inte på med städning och tvätt heller? :)
