landkrabba

Imorgon skall jag på den första föräldraträffen. Jag vet inte hur många andra par som ingår i den. Vid inskrivningen sa barnmorskan att de brukade tussa ihop par i samma område med BF ungefär samtidigt. Tycker inte att jag ser så många gravida i mina hoods så det kanske blir en liten grupp? Jag börjar bli lite nervös och pirrig inför träffen. För det första måste jag gå själv på den då min sambo fortfarande är nordväst om Shetlandsöarna och även om man har rätt till föräldraledigt för utbildningar så står inte rederiet med helikoptertransport tur och retur Kalmar. Dock passade det så bra att han kan vara med på resterande tre träffar så jag ska inte klaga.

Jag undrar vad det kommer vara för andra människor där. Hur de andra paren är. Jag är rädd för att de ska tycka vi är lite knasiga som inte köpt en enda pryl till bebisen. Jag är rädd för att de ska tycka att jag verkar ointresserad som inte läst på någonting om förlossningen och allt som rör den. Men mest rädd är jag för att få den obligatoriska frågan som följer när jag berättar att min fästman är sjöman. Hur ska du klara dig?

Frågan är inte hur jag ska klara mig. Frågan är hur han ska klara sig. Jag är medveten om att jag kommer vara ensamstående mamma halva året men andra halvan är ju sambon närvarande 24/7. Mammor har klarat sig själva i alla tider och visst kommer det säkert bli tufft att sköta allt själv i början men jag kommer klara mig. Nemas problemas. Men hur ska killen klara av att vara ifrån sitt barn halva året?

Jag har arbetat med flera män till sjöss som har barn. Nästan alla de yngre berättar att de reagerat och blivit irriterad på när den frågan ställts till kvinnan, hur ska du klara dig? Jag har seglat med en man som inte kunde öppna filerna som frun bifogade på deras barn. Han sa att saknaden gjorde alldeles för ont. Jag har seglat med flera män som berättat om hur deras barn inte känt igen dem när de kommit hem från sjön, även om de jobbar korta skift på en månad. Jag har seglat med asiatiska män som åkt hemifrån strax efter barnet varit nyfött och kommit hem åtta, nio månader senare. Eller de som mönstrat på strax innan barnet föddes och kommit hem till ett barn som kan krypa. Frågan är hur dessa män klarar sig?

Idag är det lätt med kommunikationen. Internet finns på de allra flesta fartyg även om det är av varierande kvalitet. Program som Skype fungerar inte på grund av bandbredden men vanlig chat och mail fungerar oftast finfint. Det är lätt att ha en direktkommunikation via satellittelefon eller chat som sagt. Det måste ha varit värre förr. När man skickade brev från fjärran hamnar. När fruarna skrev brev till sina sjömän och breven kom fram flera månader senare. Jag kan få tag på min sambo när som helst. Han är bara ett telefonsamtal eller mail bort. Men det är ändå ingen fysisk närvaro.

Som kvinna och man är vi säkra i vår relation. Den är trygg och stabil och visst är det jobbigt att vara ifrån varandra fyra veckor men tiden går snabbt och vi har bägge lärt oss att leva med saknaden. Jag undrar hur det kommer bli med en ny familjemedlem. Jag misstänker att saknaden efter sitt barn är helt annorlunda från den saknad vi känner idag. Dock är jag helt övertygad om att det ordnar sig. Det är ingen idé att tänka på det här nu. En sak är dock säker. Det är inte sjömansänkorna det är synd om. Det är inte frågan om de klarar sig. För det gör de.