landkrabba

Det saknas två par skor i skohyllan. Det är ett stort gap mellan jackorna på hatthyllan där en stor dunparkas brukar hänga. På toaletten står en rosa tandborste själv i sin mugg. Det är tyst i lägenheten. Ingen som busar eller pratar hitte-på-språk med mig. Jag misstänker att sängen är precis lika tom som övriga lägenheten. Jag gruvar för att gå och lägga mig. Första natten själv är alltid den värsta. Jag funderar på vem som nu ska smörja in min mage och pussa Mini godnatt. Jag undrar om Mini redan nu märker att pappa inte är här. Har h*n känslor redan nu och kan känna saknad?

Grejen är den att jag är ju inte ensam längre. Långt ifrån. Jag har sällskap dygnet runt, vart jag än är. Mini har varit väldigt livlig idag. Sparkarna och bökandet (för det är så det känns, som en liten yttepyttegris som bökar runt) blir starkare och fler för var dag. Jag funderar på om allt bus idag varit Minis sätt att göra mig glad igen. Göra så att jag inte känner mig ensam. Göra mig påmind om det vackra vi skapat. Göra mig påmind att jag faktiskt har en del av min älskling med mig vart jag än är... Eller så beror det på att jag promenerat massor och simmat, två saker som Mini verkar gilla väldigt mycket...

Mina tankar är snurriga. Jag är trött och ledsen. Men det går över. Det blir bättre. Om en månad är han hemma igen. En månad går fort. Jag måste intala mig det. Fast just nu funkar inte mitt peptalk så bra...