Grupparbete
Jag ser mig själv som en person som har rätt lätt för att samarbeta. I alla fall när det kommer till praktiska saker. När det kommer till grupparbeten är det värre. Att skriva två och två är lugnt. Då är bägge två delaktiga i hela processen och om sanningen skall fram har jag bara skrivit denna typ av arbeten med människor jag verkligen känner bra och som ligger på samma ambitionsnivå som mig.
Det är nog just det som är mitt problem med grupparbeten. Ambitionsnivån. Jag gillar att skriva arbeten. Jag gillar att skriva överlag. Och om man får vara lite o-jante så är jag rätt bra på det. Jag är bra på att trolla med orden och formulera saker på ett lagom krångligt sätt. En akademisk uppsats skall inte vara så svår att en utomstående inte förstår den men den skall heller inte vara så enkelt och hafsigt skriven som till exempel en artikel i Veckorevyn, ett blogginlägg eller ett mail till bästisen. Ordet man är strängt förbjudet i min akademiska värld. Likaså ordet tror. Och ett helt gäng ord till.
Vi står nu inför utmaningen att om ett par veckor köra igång med vår första stora uppsats på universitetet. 7,5 hp är den värd och ämnet i stort är hälsofrämjande arbete. Vi är fyra stycken som skall skriva tillsammans. Ena tjejen känner jag bra vid det här laget och vi kan ungefär lika myclet. De andra två har jag aldrig jobbat med innan men jag har tyvärr redan nu förstått att deras ambitionsnivå är betydligt lägre än min. De vill bara klara sig. Få godkänt. Ta sig igenom systemet.
Jag vill inte lämna ifrån mig ett hafsigt arbete. Jag vill känna mig stolt över det! Att skriva fyra stycken tillsammans innebär att alla måste arbeta enskilt men i grupp. Någon skriver inledning, någon skriver metod och så vidare. Och där någonstans måste jag släppa kontrollen. Jag kan inte få varje mening exakt som jag vill ha den. Det kommer vara en tillräckligt stor utmaning att på slutet få ihop språket så att det inte låter helt förjävligt.
Jag skulle gärna ta på mig att på slutet granska språket, att få möjlighet att fila det till den perfektion jag vill ha. Enda problemet är att arbetet skall in två veckor innan BF och det skall presenteras på seminarium en vecka innan BF. Men visst är det så att man som förstföderska går över tiden, visst? Snälla bebis, stanna i magen till den tredje juni i alla fall! Och bara för man mått fantastiskt bra hittills i graviditeten så kommer det väl inte någon boomerang och knockar en med havandeskasförgiftning, högt blodtryck, graviditetsdiabetes och svår foglossning? Snälla bebis, fortsätt vara så här snäll mot mamma resterande veckor!
Det är nog just det som är mitt problem med grupparbeten. Ambitionsnivån. Jag gillar att skriva arbeten. Jag gillar att skriva överlag. Och om man får vara lite o-jante så är jag rätt bra på det. Jag är bra på att trolla med orden och formulera saker på ett lagom krångligt sätt. En akademisk uppsats skall inte vara så svår att en utomstående inte förstår den men den skall heller inte vara så enkelt och hafsigt skriven som till exempel en artikel i Veckorevyn, ett blogginlägg eller ett mail till bästisen. Ordet man är strängt förbjudet i min akademiska värld. Likaså ordet tror. Och ett helt gäng ord till.
Vi står nu inför utmaningen att om ett par veckor köra igång med vår första stora uppsats på universitetet. 7,5 hp är den värd och ämnet i stort är hälsofrämjande arbete. Vi är fyra stycken som skall skriva tillsammans. Ena tjejen känner jag bra vid det här laget och vi kan ungefär lika myclet. De andra två har jag aldrig jobbat med innan men jag har tyvärr redan nu förstått att deras ambitionsnivå är betydligt lägre än min. De vill bara klara sig. Få godkänt. Ta sig igenom systemet.
Jag vill inte lämna ifrån mig ett hafsigt arbete. Jag vill känna mig stolt över det! Att skriva fyra stycken tillsammans innebär att alla måste arbeta enskilt men i grupp. Någon skriver inledning, någon skriver metod och så vidare. Och där någonstans måste jag släppa kontrollen. Jag kan inte få varje mening exakt som jag vill ha den. Det kommer vara en tillräckligt stor utmaning att på slutet få ihop språket så att det inte låter helt förjävligt.
Jag skulle gärna ta på mig att på slutet granska språket, att få möjlighet att fila det till den perfektion jag vill ha. Enda problemet är att arbetet skall in två veckor innan BF och det skall presenteras på seminarium en vecka innan BF. Men visst är det så att man som förstföderska går över tiden, visst? Snälla bebis, stanna i magen till den tredje juni i alla fall! Och bara för man mått fantastiskt bra hittills i graviditeten så kommer det väl inte någon boomerang och knockar en med havandeskasförgiftning, högt blodtryck, graviditetsdiabetes och svår foglossning? Snälla bebis, fortsätt vara så här snäll mot mamma resterande veckor!
Kommentarer
Trackback
