landkrabba

Jepp, ikväll ska vi ut till svärföräldrarna. Ska bli trevligt. Tycker dock att det är jobbigt att bli bjuden på mat av andra då jag inte har kontroll på vad jag äter. På restaurang är det en annan sak, där är det ändå jag som håller i tyglarna. Jag som väljer. Vill jag ha en kebabtallrik och tycker att det är värt det så tar jag det. Känner jag att det int är värt det så kan jag ta en sallad. Att vara middagsgäst innebär att man mer eller mindre måste äta av gräddsåsen, klyftpotatisen och äppelpajen. Det är ett dilemma för mig.

Sambons bror med familj ska också komma. Hans fästmö, min svägerska, är en mycket speciell människa. Klumpigare och osmidigare person får man leta efter. Hon är så plump, rent ut sagt ohyfsad ibland. Hittar hon saker att klaga på gör hon det. Det kan vara allt från hur ens skor ser ut (hon har alltid väldigt praktiska skodon så som Birkenstock på sommaren och Ecco på vintern) till saker i lägenheten. När det kommer till inredningsdetaljer är hon expert på att kasta sten i glashus. Deras hus är inte renoverat redan nitton-hundra-åttio-någonting och helst skulle jag vilja kasta in en handgranat för att blåsa ut skiten. Skillnaden mellan mig och henne är att jag säger det inte till henne. Jag säger inte heller att hon borde köpa en längre tröja som täcker hennes mage som är i samma storlek som min. Men sten i glashus är hennes specialité...

Hur som helst så har hon nu snöat in på att min sambo och jag bör skaffa barn snart. Kanske för att dom väntar sitt andra barn. Hon tar upp det varje gång vi träffas. Frågar om det inte är dags snart. Att vi bestämt oss för att skaffa barn är inget jag vill dela med henne. Jag vill inte bli fullproppad med hennes råd och tips och gud vet vad. Jag försöker varje gång att krångla mig ur det. Säga att det lär dröja för att jag precis börjat plugga. Säga att det lär dröja för att jag än är relativt ung. Men jag börjar bli så trött på det. Funderar på att säga till henne att jag tycker det är ohyfsat att fråga. För det är väl vad det är? Tänk om vi försökt skaffa barn i flera år utan att det hänt något, hur stressande är inte den frågan då? Tänk om vi precis fått missfall? Tänk om vi helt enkelt inte vill ha barn men inte vet hur vi ska berätta det för omgivningen? Att hålla på och tjata på andra människor om det inte är dags snart är enligt mitt tycke samma sak som att fråga en singel om det inte är dags att träffa någon snart, att personen måste tänka på att åren år. Man gör det helt enkelt inte.