Om saknad

Natten mellan onsdag och torsdag kommer äntligen min älskling hem. Han är sjöman och jobbar enligt principen fyra veckor till sjöss, fyra veckor hemma. Eftersom även jag varit sjöman under största tiden av vårat förhållande har det varit lite si och så med hur mycket tid vi fått tillsammans. Ibland har det stämt bra och vi har kunnat spendera fyra sammanhängande veckor tillsammans. Ibland har det stämt mindre bra och vi har fått fyra dagar tillsammans för att sedan vara ifrån varandra nio veckor. Under första halvåret 2009 träffades vi sammanlagt sex veckor.

Det har varit tuffa perioder men vi har bägge två varit eniga om en sak. Om denna distans skulle påvera vårat förhållande så mycket att tankar om att gå skiljda vägar börjar ploppa upp, då är det dags att byta jobb. Jag har alltid haft stor möjlighet att byta fartyg och ta extra ledigt, allt för att vi ska få mer tid tillsammans vilket har gjort att dessa negativa tankar aldrig dykt upp. Det har självklart varit påfrestande och slitsamt men vi har bägge två vetat att det varit värt det. Att känslan av att få krama om varandra på perrongen slår allt.

Jag har hört flera kvinnor och män som intygar att man vänjer sig vid att vara ifrån varandra. Detta ämne avhandlades senast under dopet igår. Vid bordet jag satt var vi flera som har mer eller mindre erfarenhet av distansförhållanden. En tjej är också tillsammans med en sjöman, en annan är tillsammans med en snubbe som sätter upp elstolpar (tror jag) och är hemifrån måndag till fredag och en tredje är tillsammans med en svetsare som även han är borta i veckorna. Alla tre kvinnor var eninga om att det ofta var skönt när mannen åkte. Jag höll tyst. Jag håller inte med. Jag kommer aldrig någonsin tycka att det är skönt när min sambo åker. Jag kommer aldrig någonsin vänja mig vid saknaden. Faktum är att den bara blir värre för var gång.

För varje period tillsammans kommer vi varandra närmare och närmare. Vi delar mer tankar, vi gör upp mer framtidsplaner. För varje period tillsammans blir vi mer och mer som en familj. Hur kan man tycka att det är skönt att skiljas från sin favoritperson i hela världen? Visst kan jag tycka att det är skönt att få ta en promenad ensam eller ligga i sängen med en god bok men det anser jag är naturligt i ett förhållande, att man inte sitter fast i varandra. Att däremot vara ifrån varandra i dagar och veckor är något helt annat.

I början av vårat förhållande minns jag att det var lite konstigt att komma hem. Etersom vi på den tiden var studenter bägge två ingick perioderna till sjöss som ett led i utbildningen. Perioderna var i regel någonstans mellan tre och fyra månader. Det var hjärtskärande att skiljas åt men på den tiden var livet till sjöss fortfarande nytt och spännande och innerst inne såg man fram emot att komma till det nya fartyget. Första veckorna gick snabbt men sen var det inte så nytt och spännande längre och saknaden blev bara större och större. Mesta kontakten sinsemellan sköttes via mail då vi bägge hade turen/oturen att hamna på fartyg som trafikerade lite udda ställen i världen så som Västafrika, Grönland och Sydamerika. I huvudet gjorde jag upp så många scenarior för hur det skulle bli när jag kom hem, allihop hämtade från romantiska filmer så klart...

Verkligheten är sällan en film och istället blev det nästan lite svårt att anpassa sig till varandra igen. Fyra månader är lång tid för ett par som bara varit tillsammans i två månader innan den skiljs åt. Vi var blyga inför varandra, försiktiga och tassade lite på tå. Så är det inte idag. Vi har nu varit tillsammans fyra år. Vi känner varandra. Vi vet att mötet på perrongen inte är hämtat ur en romantisk film. Verkligheten är så mycket bättre. Natten mellan onsdag och torsdag kommer han hem igen. Mitt hjärta slår dubbla slag och jag börjar redan få fjärilar i magen...

Kommentarer
Postat av: Cinderella

Ja, det där är nog vardag och verklighet för många, somliga fixar det medan det blir problematiskt för andra. Du beskriver er relation som en mycket stabil och stark sådan.



Jag har en gammal skolkamrat vars fd man (han dog 47 år gammal) var sjökapten, de hade fyra barn och jag brukade fundera på hur detta med barn och långa tiders frånvaro fungerade. Klart att man vänjer sig men ändå....

2010-11-07 @ 21:31:16
URL: http://enbalpaslottetiseptember.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0