landkrabba

Iskylan kom till slut. Det är säkert två minusgrader ute. Och igår morse när jag klev upp var det alldeles vitt ute. Var tvungen att rusa in och väcka sambon, klockan halv sju på morgonen, för att berätta den stora nyheten. När vi träffades för fyra år sedan frågade jag honom det varje morgon vi vaknade tillsammans, har det kommit någon snö inatt? Tyvärr kom det aldrig någon snö då. Jag var nykär och ville vara sådär gullig som nykära par är, göra snöänglar, ta långa promenader i vintersolen och dricka varm choklad. Snön kom ju till slut även den vintern. Den dag då han skulle lämna Kalmar för att flyga till USA och mönstra på en tankbåt, då föll snön. När vi stod på perrongen. Det kändes som om dom högre makterna hånade oss. Idag är jag kärare än någonsin i min karl och precis lika fascinerad av snö som en treåring. Kan det bero på att jag växte upp bland de kala granitklipporna i Bohusläns yttersta kustband där snö bara var något som vi hörde talas om på TV?