landkrabba

Jag är lat. Jag är fruktansvärt lat. Jag sitter här i soffan och fryser och vill dricka te. Men rekommendationerna efter vattenläckan i lördags då Kalmar stod stilla och förvandlades till Gaza är att vattnet skall kokas fem minuter om det skall drickas. Och det orkar jag inte. Jag vill hälla vattnet i min spejsade vattenkokare, värma det till 80 grader eftersom grönt te annars har en tendens att bli beskt och sörpla ur min stora tekopp. Men jag orkar inte. Jag borde inte ens ha rätt att gnälla. I normala fall hade jag nog inte brytt mig om rekommendationerna, möjligtvis värmt vattnet till 100 grader och sen ryckt på axlarna. Men jag har ju någon annan att tänka på nu. Tänk om det är något fel på vattnet? Tänk om mini tar skada av det?

Jag har aldrig varit en tänk-om-människa men jag har blivit det. Allt jag gör påverkar någon annan och det är en skrämmande, hissnande och fascinerande känsla. Vad jag äter och dricker är det som mini sen får i sig. Vad jag lyssnar på är det mini hör. Sara skrev för ett tag sedan, att en tanke slagit henne. Att hon inte kommer ha en sekund ensam förrän när bebisen kommit. Jag hade inte tänkt på det så innan. Men fram tills i juni är det mini och jag. När jag äter, sover, går på toaletten, tränar, är glad eller ledsen. Jag kommer inte vara ensam en sekund. Det är rätt coolt!