O'Learys

Ska snart börja fixa mig i ordning för att dra ner på stan och äta jullovsmiddag med en klasskompis, H. Vi har siktet inställt på O'Learys. Jag älskar att äta ute och letar gärna upp den ena restaurangen, finare än den andra. Men ibland blir jag så vansinnigt sugen på en riktig pubmeny. Hamburgare, fajitas, spareribs. Tycker O'learys generellt har helt okej mat. Fullkomligt älskar deras chicken wings med blue cheese-dip men det får vänta till sommaren...


Tidigare i höstas på O'Learys

H och jag har hängt ihop sen de första dagarna. Vi är i samma ålder och har liknande intressen. Från början var vi fyra stycken i vår lilla grupp. Vi drogs till varandra, mycket på grund av åldern. De andra två, R och M var också lite över 25. När vi skulle skriva grupparbeten föll det sig självklart att vi fyra jobbade ihop. Vi hade kul. Var ute och käkade, bowlade, fikade, snackade skit. H och jag märkte att vi två låg på en annan nivå, utbildningsmässigt. Vi hade en större språklig förmåga och tog till oss vad lärarna sa mycket bättre och om sanningen ska fram så skrev vi det mesta på de tre obligatoriska rapporterna i organisation och marknadsföring. Vi klagade aldrig utan ville bara få ihop arbeten vi kunde lämna ifrån oss och vara nöjda över.

När sista arbetet var inlämnat, opponerat på och godkänt försvann R och M. Poff så var dom borta. H och jag vet inte vad som hände. M började till och med undvika oss i korridorerna medan R kom fram och hälsade och pratade ibland. Så är det fortfarande. Och vi vet fortfarande inte vad som hände. Vi fyra kunde innan sitta och fnissa åt de yngre förmågorna i klassen när de kom bakfulla och sletna. Vi förvånades över att tjejerna alltid kramades. Alltd. På morgonen, på rasten, på lunchen, på eftermiddagen och gärna gick arm i arm i korridorerna. Att ge en vän en kram är väl inga konstigheter men att kramas hela tiden? R och M tyckte också detta var lustigt. Idag står dom mitt i gruppkramen, lika bafulla som de andra. Huvudsaken är väl att var och en är lycklig och nöjd med livet. Men lite lustigt är det allt, att det vände över en natt.

Kommentarer
Postat av: Inga Magnusson

Man skulle verkligen önska i de lägena att ´vederbörande talar om varför. Det är jobbigt att gå och fundera. Jag har faktiskt ett sånt exempel nu på gamla dar; vänner som plötsligt vände sig bort och inte ville ha umgänge längre. Vet inte hur många gånger jag funderat och diskuterat med mannen vad som gick fel. Var det något vi sa, eller något vi gjorde? Vi har inte lyckats hitta något, men man kan ju inte veta.

2010-12-23 @ 08:22:40
URL: http://inga.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0