Gräsänka igen

Då var det dags igen. En månad utan min sambo. Det känns hårt. Den månad han varit hemma har varit underbar. Vi har gjort mycket roliga saker och pratat mycket om framtiden. Vi ser bägge två enormt mycket fram emot att bilda familj tillsammans och har i och med detta kommit varandra mycket närmare. Jag älskar honom över allt annat på jorden och just nu känns det väldigt ensamt och tufft att veta att jag inte kommer se honom på fyra veckor. Det här avskedet var det jobbigaste på länge. Det häner så mycket nu och jag vet att jag stundvis kommer känna mig väldigt ensam, även om han bara är ett telefonsamtal eller e-mail bort.

Jag vet att det finns massor med självständiga kvinnor, och män, där ute som vinkar av sin partner och sen går hem och så fortsätter livet precis som vanligt. Det gör väl mitt med på sätt och vis. Jag pluggar, jag äter, jag tränar, jag sover. Men hela tiden bär jag på en stor saknad efter honom. På ett sätt beundrar jag dessa människor som mest verkar rycka på axlarna och stänga av känslorna. Men ändå inte. Jag är en känslomänniska. Jag vill vara en känslomänniska. Jag har flera tjejer i bekantskapskretsen som uttryckligen sagt att det är skönt när mannen far till sjöss igen. Den dag jag tycker att det är skönt att bli av med min sambo för en månad, då är vi ute på djupt vatten...

Saknaden är självklart inte så intensiv varje dag som den är just nu men den finns alltid där. Varje kväll viskar jag godnatt till hans kudde och varje dag skriver jag långa mail om vad jag gör och tänker på. Men jag vet att det är så här vårat liv tillsammans ser ut. Jag har accepterat det. Även om det gör ont just nu vet jag att det är så här det är. Jag kan inte göra något åt det. Jag vill inte göra något åt det. Min sambo har ett jobb han trivs med och jag skulle aldrig drömma om att kräva att han skulle ta ett jobb iland. Möjligtvis om vi fick trillingar men så är ju inte fallet. Jag är också självständig. Jag klarar mig själv. Men jag är inte lika cool som de människor som rycker på axlarna. Men som jag skrev ovan så vill jag inte vara så cool. Jag vill känna saknaden och längtan. De två är en självklar del av vårat förhållande. Jag har inga problem, egentligen, med att leva med saknad och längtan. Vad jag har problem med är att vinka av honom vid tåget, att få se dörrarna stängas och hur tåget sen rullar iväg. Den känslan kommer jag aldrig vänja mig vid. Och det vill jag inte heller. Men imorgon kommer det kännas lite lättare och så rullar dagarna på. Ett tu tre har det gått två veckor och det är halvtid och efter det är han snart hemma. Fyra veckor går fort. Speciellt med tanke på att det är jul och nyår och massa andra festligheter. Då går tiden jättesnabbt. Eller hur?

Kommentarer
Postat av: Cinderella

Tiden kommer att gå fort, ni kommer att ha massor att prata med varandra om på nätet och fu kommer att vara upptagen i tankarna-snart är han hemma igen! :)

2010-12-07 @ 19:57:55
URL: http://enbalpaslottetiseptember.blogg.se/
Postat av: Cinderella

Tiden kommer att gå fort, ni kommer att ha massor att prata med varandra om på nätet och fu kommer att vara upptagen i tankarna-snart är han hemma igen! :)

2010-12-07 @ 19:58:25
URL: http://enbalpaslottetiseptember.blogg.se/
Postat av: Robine

Sv: Blir så glad för att du vill följa mig! :)

Ett STORT grattis till din graviditet!



KRAM!

2010-12-07 @ 20:59:20
URL: http://varstafeta.blogg.se/
Postat av: Sarah

Grattis till graviditeten!



Jag beundrar dig och din sambo som har den här sortens förhållande. Då vet man att kärleken är stark och solid. Jag och min sambo hade långdistansförhållande de 2 första åren och då sågs vi ändå nästan varje helg. Men det var alltid lika jobbigt att vinka av vid tåget och alltid lika lyckligt när vi möttes vid tåget. Gu va vi var kära! (vi älskar fortfarande varandra, men våran kärlek ändrar form med tiden, det är nog ganska naturligt också)



Jag tror ni kommer att klara det ;)



Ha det så bra!

2010-12-08 @ 11:06:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0