Landkrabban och muskelbergen
Insåg dock idag på gymmet att jag behöver mer mental träning också. Någon gång i veckan brukar jag köra några enkla axelövningar med hantar. Det finns ett hantelställ i stretchhörnan på gymmet. Idag var både tre- och fyrakiloshantlarna borta därifrån. Finns ingen chans att jag orkar köra axlar med fem kilo så vad gjorde jag? Gick jag till rummet där det finns fler hantlar och fria vikter? Ja, det gjorde jag. Gick jag fram och tog två hantlar och körde det jag skulle? Nej. Varför? Det stod tre stora muskelknuttar där och jag vågade inte!
Vet inte vad jag är rädd för. Att dom ska skratta? Att dom ska stirra? Att dom ska börja kasta vikter efter mig som coachen i Dodgeball kastar skiftnycklar? Det är något jag måste jobba med. Jag måste våga mig in dit. Måste. På övriga gymmet har jag inte detta problem. Jag springer i den takt jag vill och jag kör mina övningar i maskinerna men när det kommer till fria vikter, som är det jag tränat mest med innan, blir jag rädd och osäker. Känner mig fånig och ännu tjockare när jag står framför spegeln tillsammans med ett muskelberg eller två och viftar lite med mina trekiloshantlar. Jag vet att jag inte ska tänka så men jag gör det ändå. Någon som känner igen sig och vet hur man vågar?
Sv: tack :D Det gick riktigt bra och ser framemot att utmana min kropp på fler rundor. Nu känner jag mig sådär lycklig och nöjd heela dagen. Bästan känslan efter man har fått svettats rejält :)
- Jag tror mer att dom skulle bli impade och förvånade om du tog dina vikter ändå! Inte så att de skulle bli sura för du tar deras hehe. Jag tror snarare dom tycker det är coolt för ingen annan vågar! Någon gång började dom också med sina små hantlar. Det är som första gången med allt - som att träna ensam första gången - piece a cake när man är färdig.
Du verkar ha sjukt mycket diciplin! :D Det är en väldigt åtråvärd egenskap i must say. & Måste bara fråga, hur gammal är du?
Warrior: Tack för peptalket och dom fina orden om min disciplin :) I själva verket är jag världens omest odisciplinerade människa men nu jävlar. Jag har bestämt mig och ska verkligen kämpa så gott som det går! Varje dag är en kamp och än har jag inte fallit i några större fällor :)
Nä, det är ju inte så att jag inkräktar på deras vikter :) Deras megatunga hantlar orkar jag nog knappt lyfta. Dom sörjer nog inte en trekiloshantel ;) Nästa gång. Kanske.
Och just det, jag är 26 år.
Jag känner igen mig hur bra som helst, från när jag var yngre. Visst skulle jag låta tanken fladdra förbi idag också men det skulle inte få mig att avstå. Dessutom, det man gör med sina tankar, det är ju att placera sina egna idéer i andras huvuden och sannolikheten för att de verkligen finns där är nog inte så stor.
Jag har varit med om att muskelknuttar vänligt kommit med förslag eller hjälpt till, aldrig att någon skrattat eller kommenterat negativt.
Du ska bara tro på dig själv. :)
Cinderella: Tack för dom peppande orden! Ska ha med mig dom i huvudet nästa gång!
Jag har inte träffat på några direkta muskelknuttar, men en del rätt tränade som håller på med vikterna.
Visst blir jag nervös, men alltid när jag blir det (numera, har tränat länge på det!) så lägger jag upp ett stort leende och låssas som inget alls även om hjärtat håller på att slå ut ur bröstkorgen.
Sen när jag kommer fram till dom där vältränade människorna säger jag glatt hej och tar vikterna.
Än så länge har alla hälsat tillbaka lika glatt och gjort plats till mig. Efter några gånger så är det inte läskigt längre =)
Men det har tatt mycket träning att klara göra så. Jag hoppas bara jag klarar det lika bra den dagen det står ett stort muskelberg där =)
Jag tror som warrior, att dom hade blivit impade =)
