landkrabba

Kom nyss hem från en joggingrunda i 2,5 kilometers spåret. Förra veckan var första gången jag sprang den rundan på år och dag. Då tog det 19 min 50 sek. Idag tog det 18 min 43 sek! Jag har blivit en minut och sju sekunder bättre sen sist! Yeah! Känns otroligt bra och jag är riktigt nöjd över min prestation.

Mentalt kändes det tungt att komma igång när jag var på väg ut till naturområdet för andra gången idag. Benen kändes tunga och jag undrade om jag skulle kunna springa överhuvudtaget när jag skulle komma fram till den stolpe som är min start- och målstolpe. Efter några sekunders fipplande med pulsklockan för att få igång tidtagaruret utan att stoppa pulsmätningen satte jag igång och det gick riktigt lätt. Nåväl, så lätt som det nu kan gå för en heffaklump på 0,1 ton :)

Jag minns när jag började jogga. När jag joggade för första gången i vuxen ålder. Det var i augusti 2007 och jag var i Algeciras, nära Gibraltar, i södra Spanien. Jag var elev på ett fartyg och vi skulle ligga till kaj i nästan två veckor på grund av reparationer. In till stan tog det cirka en halvtimme att promenera vilket jag gladerligen gjorde. På väg in mötte jag flera joggare, både andra sjömän i hamnen och spanjorer som joggade längs med den palmkantande strandpromenaden. Kan dom kan jag tänkte jag och laddade mp3-spelaren med bra musik och snörade på mig ett par joggingskor.

Om ni har varit i södra Spanien i augusti så vet ni att det är varmt. Varmt, varmt, varmt. Efter middagen, när jag begav mig ut på mina första staplande steg, visade termometrarna runt 33 grader och solen stog fortfarande väldigt högt på himmelen. Jag var smart nog och fick med mig en vattenflaska och ett par euro ifall om att jag skulle bli mer törstig. Jag började springa och blev förvånad. Minns att jag tänkte jag kan ju springa! Jag sprang en låt sen tog det stopp. Värmen och mjölksyran blev för mycket. Jag gick tre låtar och sen testade jag igen. Lyckades även denna gång hålla ut en låt. Så fortsatte det. Dagen efter hade jag sådan träningsvärk att det var ett mirakel att jag kunde ta mig från min hytt och ner för lejdaren (trappa på icke sjömansspråk) till mässen (matsalen). Men ett par dagar senare stack jag ut igen, visserligen efter mörkrets inbrott då tempperaturen var aningen mer behaglig. Efter ytterligare några rundor på mer eller mindre konstiga platser i världen kunde jag springa en låt och sen gå två. Sen kunde jag springa en och gå en. Sen kunde jag springa två och gå en.

Idag kan jag då bevisligen springa 2,5 kilometer på 18 minuter och 43 sekunder och det är jag nöjd över. Jag har kunnat springa betydligt längre, och även fortare, än så innan men jag är på rätt väg nu och det är huvudsaken. Och jag hade nog kunnat pina mig själv några meter till idag, orken var inte helt slut. Nästa gång kanske jag ska testa 3,2 kilomtersspåret?!